fbpx

Petrichor

Enfant Sauvage

8

Guillaume Alric är regissör och ena halvan av musikduon The Blaze som under många år hyllats för sin ambienta elektroniska dansmusik och filmiska musikvideor. Med The Blaze har han vunnit pris på UK Music Video Award och 2017 vann musikvideon för låten Territory The Film Craft Grand Prix på filmfestivalen i Cannes. Nu prövar Alric sina egna vingar med soloprojektet Enfant Sauvage, och det första albumet Petrichor.

Albumet inleds med 58500, en euforisk låt med klockliknande elektroniska ljud som sätter igång pulsen hos lyssnaren. Orden är svåra att greppa, de upprepas gång på gång och blir mer som en del av melodin än ett narrativ. Istället är det ljudbilden som berättar, vilket är ett stildrag lika mycket hos Enfant Sauvage som The Blaze. Det skapas bilder i huvudet och lyssnaren hamnar i det brännande gränslandet mellan lycka och melankoli. Silent Love börjar mjukt med en klingande gitarr, och här kliver texten fram aningen mer. Alric visar prov på sin poetiska ådra med rader som “You stand in silence / When you listen to the wind / Blowing my words / My words through the fields”, och får vardagen med hjälp av orden och musiken att kännas som en film. 

Den tredje låten A Misty Day börjar flytande och går snabbt över till något koncentrerat och uppslukande. Basen slår hårt och han sjunger med släpig röst, och kombinationen ger låten ett vemod. Låten känns ilsken, han upprepar frasen “I miss you so much”, och ackorden skapar en ihålig känsla i bröstet; en frustrerad saknad. Vemodet följer med in i nästa låt, Louve, med ett staccato piano som ekar och Alric som sjunger. Även om låten är finstämd och sticker ut med sitt lugnare temperament, blir den aningen trist i kontrast till de resterande spåren på albumet som har mer driv i sig. 

För omväxlingens skull blir texten det bärande på Fame And Roses det bärande. Med monoton röst sjunger Alric; “Is there only one word which can turn it all over / As in a dream sublime / No one has the keys / Maybe my tears could write / All the reasons that makes me leave / The deaf noise of desperate fight”. Många av texterna handlar om kärlek i olika former, och denna text kliver rakt in i tomheten efter en kärlek. Sorgen och förvirringen som blir kvar när den tar slut. När man kollar närmare på texterna, även de på låtarna när orden nästa inte hörs, är de väldigt genomtänkta och komplexa. Det är dock synd att texterna ibland inte kommer fram, även fast ljudbilden i sig oftast lyckas förmedla mycket.  

Genom den mellanspelsliknande låten It’s All Over förs vi in i andra halvan av albumet, där finns en låt som verkligen etsar sig fast. När man lyssnar på låten Time To Fall fylls hela kroppen av stötar framåt, någonting händer. Det känns som att det brister inuti, att någonting snart kommer hända. Musiken tar en till brytningspunkten där allt känns möjligt. Spår som Tale’s Complete skulle göra sig bra på dansgolvet, likaså albumets sista låt Solitude. Att dansa till spår som dessa är som att dansa med hela själen. Mycket av musiken speglar det inre, känslorna. Det som inte går att sätta ord på, en ögonkontakt som fyller hela kroppen, den andfådda känslan när man springer mellan strand och hav, ljusen från bilarna på natten. Alric fångar det där obeskrivliga i att vara människa. De stunder som skaver för att de känns så mycket men som ändå är den mest belönande sensation att uppleva.

Petrichor behandlar kärlek i olika former. Den som inte håller, den som hålls inne, den som brinner och den som tar slut. Detta album är svettigt, smärtsamt och sexigt. Musiken får platsen man är på, vare sig det är ett sovrummet, tunnelbanan, historielektionen med hörluren gömd under håret eller fredagsfesten, att kännas som jordens mittpunkt. Det är kraftfullt.

/

Recension: Petrichor – Enfant Sauvage