Dave Burd, huvudsakligen känd som rapparen Lil Dicky, släppte igår sitt första album på nästan 10 år. En väldigt lång paus i dagens musikindustri, och vid det här laget finns det endast två typer av Lil Dicky-fans kvar: ett stort gäng incels, och en relativt liten klick coola människor som fått upp ögonen för Lil Dicky inte genom hans högst riktiga musikkarriär, utan genom hans fiktiva sådan. Även om Lil Dicky inte släppt någon musik sedan Earth från 2019, så har han i FX-serien DAVE haft en minst sagt explosiv tillväxt med… exakt samma musikprojekt? Låt mig förklara.
Lil Dicky har under sin musikpaus skrivit och producerat en TV-serie som handlar om en alternativ version av hans egen karriär, där han också spelar sig själv. I serien medverkar hans hypeman GaTa (albumets enda riktiga feature) samt en fullkomligt bisarr mängd cameos från Brad Pitt och Rachel McAdams till Drake och Doja Cat, som alla spelar alternativa versioner av sig själva.. Serien är en fenomenal parodi av såväl Hollywood och musikindustrin som kändisarna själva.
I serien får vi följa (fiktiva) Dave Burd på hans resa till att bli världskändis under tre korta, snärtiga säsonger. Många av historierna och avsnitten är inspirerade av hans riktiga liv, redan i finalavsnittet av första säsongen dök ett ögonblick upp som de flesta fans kopplade direkt till låten Molly på Lil Dickys debutplatta Professional Rapper från 2015. Det går mer eller mindre inte att skilja på den fiktiva och den riktiga Lil Dicky, och Penith (The DAVE Soundtrack) cementerar återigen likheterna när det släpps på Spotify som hans andra album någonsin.
“Listenin’ to your autotune in my mike-phone making us laugh” (Skärmbild från FX’s “Dave”, citat från låten “Molly”)
Plattan öppnas med låten Brand New, som är ett minst sagt bombastiskt intro. Rappen är lite tightare än på tidigare projekt, produktionerna är mer utvecklade än i TV-serien och låtar som tidigare enbart existerat i form av något YouTube-klipp har fått en fullbordad form. Spåren som följer introt är perfekta exempel på detta: Honestly, Mr. McAdams och Ally’s Song fanns alla i serien, men i mycket kortare och mer ofullständiga former. Nu har samtliga låtar byggts vidare med precisionen av en skalpell. De känns inte förlängda, de känns fulländade.
En av de få låtar som ändrats minimalt från serien är Harrison Ave, vars musikvideo (som spelades in i TV-serien, meta-poäng!) släpptes i samband med det riktiga albumet. Burst hörde vi först i credits-scenen för den tredje säsongens näst sista avsnitt Dream Girl efter en minst sagt intensiv scen som involverade ett uppbrott och en sexdocka (fantastiskt avsnitt, ses på egen risk). Second Coming är en variant av den låt som spelades under repetitionerna för Lil Dickys fiktiva VMA framträdande. I Love Myself är soulig, och känns som en varm kram efter den hårda kalla framtoningen i Second Coming, följt av låten Kareem Abdul-Jabbar som känns… malplacerad?
Kareem Abdul-Jabbar i avsnittet Kareem Abdul-Jabbar från DAVE (FX)
Det är någonstans här som albumets största utmaning börjar uppenbara sig: Penith är i slutändan ett soundtrack till en TV-serie som täcker hela epoker av en fiktiv artistkarriär, från hemmastudion till Met Galan. Om en ser på Penith som ett album skulle det snarare bli en “Greatest Hits”-samling än ett komplett verk med en arbetad tracklist. Bland låtarna hittar vi konstnärliga highlights som Going Gray, Honestly, Burst, Brand New, Mr. McAdams, Ally’s Song, Harrison Ave, I Met A Girl men samtidigt också spår som mest känns som pinsamma gymnasieprojekt för att imponera på boysen, däribland Kareem Abdul-Jabbar, My D!ck Sucks och I’m Drunk.
Någonstans bland de 22 låtarna finns ett riktigt bra album på 15 låtar. Om en är villig att skapa en egen spellista, kasta lite låtar, kasta om andra — så har verket potential att vara ett jättebra album. Det är lite samma princip som med Kaleidoscope, där alla får göra sin egen ordning och sitt eget urval. [1]
Till allas stora besvikelse är det inte det album som recenseras i denna text. Detta album är en helt okej samling låtar med oförglömliga toppar och oförträngliga dalar. Förutom en extremt ojämn låtordning helt utan tanke eller mening saknas också många av de features och samarbeten som gjorde att stunderna där låtarna dök upp i serien var så fantastiska, exempelvis Hearsay som i DAVE spelas in tillsammans med Lil Gotit efter att han rånat Lil Dicky i säsong 3. Även samarbetet med YG komprimeras till YG Interlude som är ett rakt klipp från säsongen med lite halvtöntiga effekter, och den efterlängtade låten I Got A Song With Drake med världsartisten Drake som teasades i den tredje säsongsfinalen är helt enkelt inte med.
Drake och Lil Dicky från säsongsfinalen i DAVE
Med det sagt, det är inte ett dåligt album — bitarna som är bra är riktigt jävla bra, men parodierna av hans tidiga musikkarriär skaver som en sten i ett par nya sneakers. Penith känns begränsat av sin status som “The DAVE Soundtrack” och behovet att representera serien och den fiktiva Lil Dickys utveckling i sin helhet, vilket sätter käppar i hjulet för vad som annars hade kunnat vara en av årtiondets starkaste comebacks.
[1] Låtarna i ordning för den som vill avnjuta undertecknads special blend: Brand New, Hearsay (Bonus Track), Harrison Ave, Honestly, Mr. McAdams, Burst, Ally’s Song, We Good (Bonus Track), Second Coming, I Met A Girl, No Fruits Or Vegetables, Going Gray, I Love Myself, HAHAHA, Still Freestyling (Outro).
