One Foot In Front Of The Other

Griff

Stjärnskottet Griff är aktuell med sin nya mixtape One Foot In Front Of The Other en månad efter hennes framgångsrika kväll på The BRIT Awards, där artisten kammade hem en statyett för årets Rising Star. Under denna kväll lyckades den tjugoåriga britten, som egentligen heter Sarah Griffiths, otippat nog vinna i konkurrens av favoriten Rina Sawayama i kategorin. En ögonbrynshöjare för vissa, men på One Foot In Front Of The Other bevisar Griff att hon är här för att stanna.

I en 14 minuter lång minidokumentär på Youtube berättar Griff om sin uppväxt i Kings Langley (30 km utanför London) och hur det framkallade känslor av utanförskap. Frekventa resor till huvudstaden där hon träffade likasinnade hjälpte henne att forma sin identitet och uppskatta sig själv, något som var svårt i hemstaden. Dessutom visar hon sitt intresse för att sy och skapa sina egna kläder, och denna vilja för att skapa konst alldeles själv överlappar till musiken genom hennes självständiga låtskrivar- och produktionsarbete.

Den trallvänliga singeln Black Hole inleder projektet, låten är simpel i text och melodi och följer den traditionella popstrukturen med en avskalad refräng som blir större och större. Även om låten gränsar till generisk lyckas artisten ingjuta tillräckligt med självförtroende i sitt vokala framträdande för att behålla lyssnarens uppmärksamhet. På följande låt One Foot in Front of the Other sjunger Griff känslosamt över ett självproducerat beat och visar upp hennes multibegåvning som artist. På fyra av sju låtar står hon helt själv för produktion och låtskrivande, vilket är ett av många exempel för hennes talang – något som ingen mindre än Taylor Swift valde att uppmärksamma på Instagram där hon hyllade Griffs briljanta artisteri.

En pulserande syntbas inleder tredje låten Shade of Yellow, en lowkey syntpopballad som hämtar inspiration från nu-discogenren som The Weeknd och Dua Lipa så framgångsrikt toppat listorna med. Heart of Gold fortsätter i samma stil med autotunead sång och vocoder som lyckas bidra till låtens helhet, något som kan vara svårt i en så komplex produktion. Under alla lager av autotune och reverb skiner artistens sångröst igenom och lyckas låta mänsklig trots dess omänskliga klang. Remembering My Dreams erhåller också samma soniska personlighet, men lyckas bidra med en smula mer energi jämfört med föregående låtar. 

Samtidigt som ett högre tempo efterlängtas skruvas hastigheten ner på Earl Grey Tea som är projektets mest avskalade och monotona låt, men vid detta läge hade en fartfylld banger passat bättre. Tack och lov så avslutar Griff på en höjdpunkt med slutspåret Walk som är fylld av motiverande citat “Like the way you love when you fall / and how you get up regardless / and all you gotta do is walk”. Texten som uppskattar en viljestark vän, sjungs med ett raskt tempo och präglas av en nervositet i Griffs röst som om budskapet i låten är så pass viktigt att förmedla att det höga tempot krävs.

Ett abrupt slut till ett projekt som precis började plocka upp farten, men i detta fall är det kanske till hennes fördel. Att lämna lyssnaren med ett intryck av att vilja höra mer kan spela en stor roll inför framgången ett framtida projekt kan ha. I detta fall kan man se One Foot In Front Of The Other som en simpel förrätt, en aptitretare som bygger upp ens förväntning inför huvudrätten – debutalbumet. Men frågan är när huvudrätten anländer? Just nu finns det bara en förhoppning och förväntan inför något större.

Text: David Brignoli, @david_brignoli