fbpx

Oktober & Oranget

Linus Hasselberg

7

Artisten och producenten Linus Hasselberg har släppt sitt andra album Oktober & Oranget som slår ner som en bomb av solsken mitt i sommaren. Hasselberg solodebuterade med albumet Granada, Granada 2018 och den nya skivan är en naturlig fortsättning – fast med ett mognare och mer utvecklat sound. Låtarna är inspelade i Hälsingland och i studion Röda Paradise i Stockholm där Hasselberg tillsammans med några av landets mest kramvänliga röster skapat ett album med influenser från allt det bästa av den stilbildande moderna svenska popen; Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio finns med på ett sätt som nästan gör en lite nostalgisk. Något utmärkande för Hasselberg är hur han på ett spoken word-aktigt sätt levererar sina självbiografiska och detaljerade texter över softa popmelodier som suger med en ner till kärleksäventyr vid Medelhavet. 

Albumet inleds med spåret Stranden som är 1 minut och 18 sekunder långt, men som det lätt skulle gå att sträcklyssna igenom en 10-timmarsversion av. Det är underbart sommarplinkigt och en perfekt introduktion till resten av plattan. Efter det kommer titelspåret Oktober & Oranget, en riktigt stämningsfull låt med rader som “Det är svårt att överlista livet när det står bredvid en / Att ångra sig är strängt förbjudet / Fråga vem som helst som levt det” och “Är det inte vackert / Att återupptäcka livet just där där man förlagt det”. Med varmt vackert blås som fyller ut bakgrunden beskriver den det svåra i att hitta tillbaka till en frid i att ta saker som de kommer efter att man krossats. Fiumicino är härligt lekfull med små pianodrillar, gitarrslingor och melodier som dyker upp här och där i låten. Låten beskriver en riktig Rom-romans där både känslor och flygplan far fram och tillbaka och den ingående låttexten får det nästan att kännas som att man är där och sitter på Hasselbergs axel på flyget ner till Italien. 

Resan fortsätter från Rom till Månen, som med ett lite souligt sound påminner om Oskar Linnros mer finstämda låtar. Här hör vi även albumets första gästartister, Johannes Räihä och Erik Hennebratt, vars vackra och perfekt bräckliga sång ger låten en sentimental och ärlig känsla som fortsätter även på nästa spår, Pehrsons soffa. Ett genomgående tema på albumet är resande och att lämna eller närma sig saker och människor, och det temat hörs som allra tydligast på Bröllopet som handlar om den klassiska längtan efter att tillsammans dra från stan och lämna allt gammalt bakom sig. Här gästas Hasselberg av ingen mindre än Moonica Mac, och deras röster och uttryck gifter sig i otrolig harmoni.

Temat och soundet flyter på som vågor på havet i Jag trodde jag sov, där Cornelia Jakobs är med på sång, och Till dig som båda har en ukulele som får sommarkänslan att skjuta i taket. Till dig är den första singeln som släpptes från plattan och visar verkligen Hasselbergs känsla för detaljer i musiken i sitt låtskrivande. Vid det här laget längtar man ganska mycket efter något lite avbrytande som kan ge låtordningen djup och variation, och med Pegame Fuerte! kommer vi en bit på vägen när ett latinsound med uppiggande percussion och melodier slungar oss tillbaka till Medelhavet där Plási sjunger refrängen “Pegame fuerte amor” som på svenska blir “Slå mig i ansiktet älskling”. Always There for You är albumets mest finstämda låt som man nog faktiskt måste blunda till när man lyssnar på den för att uppskatta Benjamin Gustafssons fina sång ordentligt. På Byron Bay hamnar vi i Australien när Hasselberg utbrister “Lämna inga lappar / Säg allting i mitt face / Eller skit i allt och åk till Byron Bay” i ett romantiskt väldigt Bon Iver-klingande ljudlandskap. Albumet avslutas med Hejdå Lili, en kort och fin liten visa där Hasselberg med poetiska beskrivningar beskriver allt det enkla och fina han är torsk för här i livet, och med orden “Hejdå Lili, bara nu eller för evigt / Det sistnämnda är nog mest rimligt” knyter han ihop sin andra soloplatta. 

Att det är så många som medverkar på skivan gör den absolut mer intressant att lyssna på, och de olika rösterna bidrar med en variation som man nog skulle känna en brist på om allt sjöngs av samma person, särskilt eftersom de flesta låtarna följer samma mönster och tema. Låtarna är väldigt välskrivna och fina i sig själva, men i kontexten av ett album när de alla spelas efter varandra blir det nästan lite enformigt. I slutet av skivan går tempot ner men i övrigt är känslan och energin på albumet väldigt jämn där man hade kunnat önska något mer dynamik. Oktober & Oranget är absolut det mest brutalt sommarpoppiga musiksverige levererat på år och många av skivans låtar lär gå varma på många kvällshäng i solnedgången under resten av sommaren.

Hasselbergs musik beskrivs ofta som akustisk hiphop, men skulle snarare kunna benämnas som spoken word-pop eller pratpop då allting runtomkring hans sätt att leverera texten på i princip är essensen av svensk pop. Den här typen av poppig prat-poesi-rap riskerar ofta att falla lite platt då musiken inte får samma melodiska förhöjning som den hade kunnat få tillsammans med en sjungen melodi och rappen inte får samma rytmiska tyngd som den hade kunnat ha tillsammans med ett mer traditionellt hiphopbeat. Bristen på samspel mellan det melodiska och rytmiska uppstår ibland, men Hasselberg lyckas oftast jobba runt det och man hör så tydligt att han ler när han står där vid micken att det är svårt att inte le tillbaka. 

På sin andra fullängdare skiner verkligen Linus Hasselbergs förmågor som musiker, låtskrivare och producent starkt som den spanska solen, och att lyssna på en snubbes memoarer om sina sydeuropeiska älskarinnor har aldrig varit så trevligt som nu.

/

Recension: Oktober & Oranget – Linus Hasselberg