Nonante-Cinq
Angèle
5
Angèle Van Laeken, mest känd under förnamnet Angèle, är låtskrivare, producent, skådespelare och en av Belgiens största artister. Hennes karriär började på olika caféscener runt om i Bryssel där hon blev uppmärksammad för sin cover på Dick Annegarns Bruxelles. Hennes första singel, La Loi de Murphy, släpptes 2017 och året senare släppte hon sitt debutalbumet Brol. Singeln Tout oublier slog nationalhjälten Stromaes rekord för antalet veckor en singel legat etta på den belgiska topplistan. Förra året släppte hon en låt tillsammans med Dua Lipa och 2021 gjorde hon sin filmdebut där hon skådespelar vid sidan av Adam Driver i Annette. Tre år efter debutalbumet släpper hon nu uppföljaren: Nonante-Cinq.
Albumet inleds med singeln Bruxelles je t’aime, och ljudbilden är poppig och upbeat. I en intervju med Brussels Times berättar hon om tanken bakom låten, som är en kärlekshyllning i ett glänsande paket av dansiga beats och syntar. Libre inleds av en brusande bas och raka trummor som håller takten. Soundet ändras flera gånger under låten, verserna är monotona medan refrängen skiner med sin klassiska popnärvaro. Denna kontrast hjälper refrängen på traven och ger låten större slagkraft, när refrängen på egen hand kanske inte hade slagit lika starkt.
On s’habitue är lugnare, en dov synt spelas i staccato. Ljudbilden är avskalad men låten blir ändå intressant, det är något sagolikt och mystiskt med den. Man hamnar i en bubbla när man lyssnar på denna låt, den drömlika och muntra ljudbilden suger in lyssnaren och Angèle glider upp i ljusa toner som klingar änglalikt. Den fjärde låten Solo inleds med autotunad sång, och här börjar låtarnas ljudbild upplevas som allt mer homogen. Man väntar på något nytt, något som ska gripa tag. Pensées positives har ett intressant beat och en kaxig attityd, orden slungas framåt och även fast låten är på franska känner man inlevelsen i låten som handlar om att fäkta sin inre oro och nejsägare.
På låten Taxi händer det något, en sorgset piano och Angeles röst äntrar sinnena. Hon sjunger om upplevelsen att ofrivilligt behöva komma ut, att hon pressades till att visa sitt sanna jag trots att hon inte riktigt var redo. Frasen “Qu’est-ce que tu m’as fait, qu’est-ce que tu m’as fait?” upprepas och direktöversätts till “Vad har du gjort mot mig, vad har du gjort mot mig?”. Låten är intim och här kommer man riktigt nära människan Angèle, vilket är något som saknats i tidigare spår. Albumets andra halva inleds med den kraftfulla låten tillika singeln Démons som gästas av artisten Damso. Låten lyfter när Damso kommer in med sin rapvers, deras stilar och röster kompletterar varandra bra och gör denna låt till en av albumets bästa.
Puls de sense känns lite som en karusell, ljudbilden är lekfull och refrängen ger lyssnaren en kick av eufori. Det här nya som saknats innan börjar komma fram här; även fast mycket av hennes klassiska sound återfinns på detta spår, är detta en låt man vill sätta på loop. Hon sjunger luftigt och mjukt medan musiken i bakgrunden är köttig i jämförelse. Samma gäller låten Tempête, och ger intrycket av att albumet verkligen börjar veckla ut sina vingar under den andra hälften – även fast det aldrig riktigt lyfter som man hade önskat. Profite försvinner lite i vimlet av syntar och dansanta trummor, och ger intrycket av att en lyssning av det här albumet är som att uppleva en simulation av att vara ansiktsblind – till slut blir man osäker på om man hört låtarna innan eller ej. Det blir mer som en massa än självständiga låtar. De lugnare låtar sticker ut och fäster bättre för att de skiljer sig så tydligt från resten, som albumets två sista låtar Most justes och Mauvais Reves.
Nonante-Cinq lyckas på något sätt både vara konsekvent och ambivalent, de poppiga låtarna flyter samman samtidigt som de mer avskalade låtarna sticker ut tydligare med sin framträdande nerv. Angèle har ett tydligt sound, vilket är en otrolig styrka – men hon tar samtidigt inte ut svängarna riktigt för att vara en artist av den rang hon är på hemmaplan. Melodierna är catchy men ganska ordinära, så det är sällan det verkligen bränner till. Det blir som en belgisk våffla utan topping; gott, men lite väl torrt.
