My 21st Century Blues

RAYE

8

Efter ett flertal år i musikbranschen är det dags för brittiska RAYE (Rachel Keen) att ta plats och visa vad hon går för. Med konstant motstånd från en misogyn industri har RAYE kämpat sig från misär och bröt kontraktet med sitt gamla skivbolag för att släppa musik som självständig artist. Sedan hon var 17 år har sångerskan skrivit låttexter för artister som Beyoncé, Little Mix och Rihanna, och för varje år som gått har hon sett fram emot dagen som hon kan släppa sitt debutalbum – på sina villkor. My 21st Century Blues är en samling av artistens djupaste möda och består samtidigt av hennes mest befriande verk hittills. 

Framgången med singeln Escapism. tillsammans med 070 Shake tog både lyssnare och RAYE med storm. Den ekande trumman ihop med utropen efter frigörelse från smärta i form av alkohol och droger blottar en känsla som visar hur ärlig sångerskan är villig att vara i projektet. Det är långt ifrån det enda spåret som utstrålar samma uppriktighet. “Come in like the ice cream man / Till I felt his ice-cold hands / He should havе been arrested then / God damn, god damn”. I Ice Cream Man. sjunger hon om en producent som sexuellt trakasserade henne i en musikstudio, något sångerskan tidigare inte öppnat upp sig om. “And no I didn’t say a word, I guess it proves it I’m a woman” konstaterar hon efteråt, en rad som tar historieberättandet till nästa nivå och når ut till alla de som någonsin känt sig tystade av risken att förlora det de har.

Trots att RAYE tar sig an olika musikaliska influenser lyckas hon ändå bibehålla en röd tråd. I Introduction. stiger lyssnaren in i en jazzklubb, något liknande introt på Amy Winehouses Frank. I Buss it Down. hör vi en gospelkör stämma in när sångerskan ska “buss it down”, något som nästan känns komiskt då man sällan hör en gospelkör sjunga något som är synonymt med att ligga. I hela My 21st Century Blues är det däremot en popanda som håller samman spåren, vare sig hon har tar sig an elektronisk musik som på Black Mascara. eller blues som på Mary Jane..

I albumet är RAYEs livsberättelse i centrum. Tunga ämnen som dysmorfofobi, ångest, och sorg visar de svårigheter som artisten har bemött. I The Thrill Is Gone. möts lyssnaren av ett uptempo sound som i kontrast lyfter beskrivningen av ett hälsosamt förhållande. Att låten byter tempo från något mer bluesigt i versen till mer peppigt i refrängen utstrålar en spänning som inte längre finns i relationen hon sjunger om. Att låten följs av Flip A Switch. känns medvetet, ett sätt att visa att hon står rakryggad trots hennes förflutna. Detsamma gäller Five Star Hotel. ihop med Mahalia, ett sexigt spår som visar på ett återfunnet självförtroende. Det är inte de två spåren som är de mest minnesvärda på albumet, men de har ett syfte i hennes historia. 

De två mest minnesvärda spåren på albumet representerar både styrka i karaktär och rent musikaliskt. I powerballaden Oscar Winning Tears. tar RAYE för sig ordentligt sångmässigt och når allt mellan styrkan i de höga tonerna till stabiliteten i de låga. “You could be, be my glass of wine” sjunger Raye flörtigt i Worth It., en liknelse som anspelar på det rus hon känner. Låten är lättsam och härlig, ett avslut som man inte nödvändigtvis förväntade sig vid början av albumet.

Med My 21st Century Blues har RAYE visat för sitt gamla skivbolag att hon är värd att investeras i. Med en orädd attityd gentemot det sångerskan har bemött i livet blir lyssnaren lika inspirerad som berörd av narrativet. Nästan tio år som låtskrivare visar sig i de texter vi får ta del av i projektet. Från start till slut får vi höra en blandning av genrer som både förkroppsligar texten, men som även bidrar med intressanta kontraster som lyssnaren inte förväntar sig. Trots att alla låtar inte är minnesvärda nog stödjer historieberättandet sig i de låtar som väl presterar. Det känns som att My 21st Century Blues bara är början av RAYEs resa som artist och det ska bli spännande att se hur hon nu kommer utvecklas som artist – fri från skivbolagens tyglar.