fbpx

MONTERO

Lil Nas X

8

Det är nog få som haft så fel som de som trodde att Lil Nas X skulle förbli ett one-hit wonder. Visst, det kanske tog sin tid efter att EP:n 7 släpptes samma sommar som en hel generation världen över klädde sig i flanell och cowboyhattar från förrådens allra dammigaste gömmor, men allt tar sin tid. Dock befann sig Lil Nas X, eller Montero Lamar Hill som han egentligen heter, i en svacka långt djupare än vad som kom upp till ytan.

Med risk för att detta blir en återberättelse om framgångssagan Lil Nas X, begränsar vi berättelsen till hans egen sammanfattning och ett konstaterande om att livet kan vara skit trots att man har låten som legat etta på Billboardlistan längst någonsin. Lil Nas gav dock inte upp, och ett år senare kom en tydlig hint om att ny och spännande musik var på väg. Så spännande, att Rihanna vaknade upp från sin dvala och hyllade låten. Den välsignelsen visade sig vara skarpsynt, för hus i helvete (bokstavligen) blev det när första singeln MONTERO (Call Me By Your Name) släpptes i våras. 

En sommar senare och hypen är större än någonsin, mycket tack vare Lil Nas provokatöregenskaper, men självklart även för singeln INDUSTRY BABY med Jack Harlow vars video spann vidare på tvistemålet med Nike. Den stora frågan är dock om Lil Nas är mer än sina hits och sin virala persona?

På de två första singlarna MONTERO (Call Me By Your Name) och SUN GOES DOWN blottar han de kärlekstrånande tankarna hos en ung, homosexuell man som sällan når mainstreamutrymmet. Det är så naket och rått det kan bli, på något sätt är det som att ärlighet på den här nivån inte existerat innan. SUN GOES DOWN är möjligtvis inte lika intresseväckande produktionsmässigt, men trots det en nödvändig del av det här albumet med den hjärtskärande och uppriktiga texten. Det gör nästan fysiskt ont att ta in, men ger en väsentlig bakgrund till vem Montero är idag.

Tematiskt handlar debuten bland annat om hans uppväxt, vägen till framgång och den ensliga jakten på kärlek. THAT’S WHAT I WANT är Lil Nas stora bekräftelsebehovsanthem, och den poppigaste singeln han släppt hittills. Det hörs att poprock-kungen tillika producenten Ryan Tedder från OneRepublic är medskyldig till denna framtida hit – de drivande gitarrerna och den omedelbara refrängen känns igen från en stor del av bandets repertoar. Lil Nas strör dock över sina tårar av desperation och ger låten, som i övrigt är en självklar hit enligt skolboken, själ och medkänsla. Om MONTERO (Call Me By Your Name) var en deklaration om Lil Nas sexuella lust, förklarar THATS WHAT I WANT hans emotionella tomrum som behöver fyllas.

SCOOP som gästas av Doja Cat går ifrån det country- och orkesterinfluerade soundet och är modern hiphop i sitt esse. Produktionen är läcker nog för att göra låten oemotståndlig, för märkligt nog är den upprepade inledningen egentligen det enda som sätter sig ordentligt i hjärnan. Dojas vers är rent innehållsmässigt underhållande med rader som “He named my right cheek Jennifer and left one Lopez / Can’t call me stupid with this big ol’ fuckin’ forehead, motherfucker, let me”, men versen hinner ta slut innan flowet kommit igång på riktigt. Det andra spåret som gästas av en av dagens stora rapdrottningar är DOLLA SIGN SLIME, som likt INDUSTRY BABY använder blås som grund, men med ett mer avslappnat och studsigt beat. Megan Thee Stallions vers ges mer plats åt, och självklart slukar hon beatet så hårt att det nästan känns lite lamt i hennes närvaro.

På albumets sjunde spår ONE OF ME gästar Elton John, men som tur är endast med ett pianosolo som outro. En gayikon är han trots allt, men det vore ignorant att påstå att hans närvaro utgör något mer än ett seal of approval på det här albumet. Annars är låten ett långfinger till alla som dömt ut honom som ett one-hit wonder, men sensmoralen i refrängen “I like this, I don’t like that / Do this here, don’t you do that / Say you one of me, say you one of me” blir något diffus när versen därefter inleds med: “Say you one of me, say you need the validation / Tell me that you think, you won’t top your last creation”. Slagkraften i budskapet saknas, men det lätta pianot tillsammans med det tunga beatet skymtar en ny spännande sida av Monteros soniska rymd.

LOST IN THE CITADEL drömmer Lil Nas om en kärlek som inte riktigt vill lämna medvetandet. Här blir det också tydligt att han mestadels sjunger på albumet, och det hörs att en säkerhet i rösten har infunnit sig på låtarna. Även på TALES OF DOMINICA får vi ta del av hans rösttillgångar under en smäktande refräng om den trasiga relationen till hans mor, som avslutas med ett strängsolo som vackert hedrar och knyter an till countryinfluenserna han har sin karriär att tacka för. VOID bjuder på skör falsett och en Montero med slitet psyke: “See I’m getting tired of the way I’ve been living / I’d rather die than to live with these feelings / Stuck in this world where there’s so much to prove / Every win gives you more room to lose”, men kan rent musikaliskt vara det minst inspirerade spåret på albumet tillsammans med DEAD RIGHT NOW. Det är dock en otroligt hög lägstanivå, de är egentligen bara två oförargliga spår som passerar en obemärkt förbi.

Mot slutet blir de elgitarrbaserade produktionerna som även hördes på förra EP:n 7 tätare. DON’T WANT IT är som en blandning av alla spår på albumet och fyller kanske inte en supertydlig funktion rent ljudmässigt, men tack vare interpolationen av vaggvisan Hush, Little Baby etsar sig även den fast i minnet. LIFE AFTER SALEM är så nära rock Lil Nas kommer och vi får höra hur han frustrerat försöker bli av med personen i hans förflutna. Albumet avslutas sedan akustiskt med Miley Cyrus, där Lil Nas läskigt efterliknar The Kid LAROI. En sista vädjan om att vi inte ska låta honom förglömmas. Men hur skulle vi?

Det går inte att komma undan faktumet att Lil Nas X är en pionjär. En livs levande superhjälte – inte enbart för svarta ungdomar som vilset finner sin väg i livet, men för LGBTQIA+-communityt i sin helhet. På MONTERO delar han med sig av upplevelser som många känner igen sig i, men som ingen med hans nyvunna ställning i branschen valt att förmedla. Det är ingen revolutionerande musikalitet vi tar del av på albumet, men Lil Nas X har en skärpa i sin vision och sitt narrativ att det är revolutionerande i sig. Med det sagt är det nog inte många album som kommer vara tätare på hits än MONTERO år 2021.

/

Recension: MONTERO – Lil Nas X