fbpx

Plastic Hearts

Miley Cyrus

7

Den evigt transformerande Miley Cyrus är tillbaka, och det efter ett par turbulenta år. Ur askan från hemmet som brann ner i Kalifornien-bränderna 2018 reste sig stjärnan, och det starkare än någonsin — för enligt henne satte sig detta trauma i hennes stämband, och gjorde att hon kunde sjunga bättre. Detta kan vara ett av skälen till att världen äntligen skulle få uppleva rockstjärnan Miley Cyrus, och inte en artist vars karriär bygger på att vara just ständigt transformerande. När den briljanta singeln Midnight Sky äntligen anlände i augusti utlovades det dock inget mer än att ett album skulle komma när en turné var genomförbar. Om det berodde på otålighet eller en missberäkning av coronans andra våg är svårt att veta, men när hösten anlände bekräftades det att världsstjärnans sjunde album Plastic Hearts ändå skulle komma innan årsskiftet. 

Att Cyrus återkom med en rockigare framtoning var fansen särskilt glada över, eftersom det på något vis skulle bli en cirkel som slöts med tanke på hur och vem hon startade karriären som. Samtidigt verkade inte popmusiken vara helt förglömd — i en intervju nämnde hon nämligen Britney Spears vid sidan av Metallica som en inspirationskälla till albumet. En salig blandning av pop och rock lät på sin plats för en artist som Miley Cyrus, något som Midnight Sky, men även den andra singeln Prisoner med Dua Lipa siade om. Med monsterproducenter som The Monsters & Strangerz, Watt, Louis Bell och Mark Ronson, som i stora drag dominerat topplistorna de senaste åren, verkar ambitionerna ha varit skyhöga — ingen skulle undgå Cyrus återkomst till toppen. 

WTF Do I Know inleder albumet, och tonen sätts direkt. Det är energiskt, rebelliskt och otroligt blottande. I texten hintar Cyrus om hon inte känner skuld över att ha lämnat en relation i lite mer misär än vad en kunnat ana: “Put you on a pedestal, you’re cravin’ the spotlight / Desperate for attention, nose is bloody, it’s daylight / Waking up with people that we met for the first time / Loved it, then I hate it, and I let you go”. Det är melodistarkt och adrenalinsprutande, och landar exakt i det soniska utrymmet av Hannah Montana-personan lyssnarna endast kunnat drömma om. Gimme What I Want levererar samma råa, emotionella mörker tillsammans med lugnare, men tyngre beat som passar sig bättre för lite gammalt och hederligt headbangande.

Efter 80-talsdoftande Night Crawling som gästas av punkrock-ikonen Billy Idol trappar Cyrus ned på tempot med singeln Midnight Sky – som inte är lika intensiv som de två föregående spåren, men som ändå skiner klart i sin slagkraftiga elegans och träffar mitt i prick mellan pop och rock. Ett klokt val som övergång mellan nackspärrsrocken och de lugnare takterna. Men när detta avslutande segment pågår är det svårt att undgå tanken om att det möjligtvis är ett eller två spår längre än nödvändigt. Den rökiga balladen Never Be Me är en av albumets höjdpunkter, men drunknar lite för mycket bland de andra avslutande spåren för att bli så uppskattad som den förtjänar. 

När albumets huvuddel sedan avslutas med det fantastiskt betitlade spåret Golden G String och ett överraskande graciöst stråkparti går det inte att värja sig från intrycket av att Cyrus äntligen har landat rätt rent musikaliskt, men att det samtidigt finns utrymme för mer. Den digitala versionen avslutas även med två otroliga covers av rockklassikerna Zombie och Heart of Glass samt en remix av Midnight Sky med Stevie Nicks, men inte heller närvaron av dessa spår fyller begäret av något… hårdare. Vad en hoppats på skulle kännas som ett näskrossande knytnävsslag blir nu istället mer som en hård lavett i sidan. Samtidigt är det ganska förståeligt. Cyrus träder nya marker, men för att inte gå helt vilse håller hon sig något trogen till sina rötter. Antingen för att inte skrämma bort allt för många lyssnare, eller för att hon själv är mest bekväm i territoriet Plastic Hearts har landat i. Den andra förklaringen är förmodligen mer befogad, för nu när hon ändå befinner sig i rockens nitbeklädda land är det nog ingen som hade klandrat henne om hon hade gått hela vägen.

Med Plastic Hearts profilerar sig Miley Cyrus som en rockstjärna av rang, kanske den enda av sitt slag år 2020. Helst hade Plastic Hearts gärna fått övertyga de allra mest inbitna hårdrockarna om att detta är ett album som även de skulle kunna uppskatta – för om till och med en popfanatiker önskar att det vore rockigare, finns det skäl att tro att de skulle hålla med. Med det sagt innehåller Plastic Hearts inte ett enda dåligt spår, och den inneboende rockstjärnan i Hannah Montana har äntligen mognat och införlivats i artisten — och personen — Miley Cyrus. Men hårdare vet vi att hon borde kunna slå. Var är näsblodet som det snackades om?

Bästa spår: Midnight Sky, WTF Do I Know

/

Recension: Miley Cyrus – Plastic Hearts