Losers Weepers
Babygirl
5
Babygirl, som består av Kirsten ‘Kiki’ Frances och Cameron Breithaup, har under sina aktiva år gagnat en stor publik. Torontoduon beskriver sin egen musik som poplåtar med sorgsna gitarrer och sig själva som “världens bästa poprockband”. Deras karriär startade 2016, och sedan dess har de släppt de EP:erna As You Wish och Lovers Fevers, en rad singlar samt ett antal musikvideor därtill. Duon bakom Babygirl är annars väldigt anonym. I en intervju med Broadway World berättar de att de skriver sin musik för underdogs, vare sig det är i relationer eller generellt i livet.
EP:n Losers Weepers består av sex lågmälda låtar, och det är inte svårt att föreställa sig Babygirls låtar i bakgrunden av en tidig 2000-talschick-flick. Känslorna är tydliga och musiken följer orden som sjungs; tonårsångest, trånande och långa turer med bilen under nätterna präglar musiken, och resulterar i något väldigt amerikanskt och high school-romantiskt. Texterna är berättande och det återkommande temat är olycklig och otillräcklig kärlek.
EP:n börjar med låtarna Easy och Nevermind. Texterna är vardagliga, vilket gör dem lätta att ta till sig. Den berättande och uppriktiga tonen är snygg, och skapar en tydlig kontext. Som i Easy: “Sorry, was I staring? / And now I’m oversharing / I can’t remember how to flirt”. Den blyga nykära känslan klingar i orden. Rimmen i texterna gör så att de etsar sig fast i minnet, och det finns en igenkänningsfaktor och en frihet i att texterna inte har massa poetiska gömda meningar. I bakgrunden hörs en ekande gitarr och elektroniska trummor, en uppsättning som finns i de flesta av Babygirls låtar. Refrängen i Nevermind är muntrare och blir en upplyftande variation från resten av låten som gör mycket för lyssningen. Det finns en smidig övergång mellan Nevermind och You Were in My Dream Last Night med en atmosfärisk gitarr och ett stillsamt beat. Texten berättar om tomheten efter att ha separerats från någon, att vakna ensam i säng man brukade dela med någon annan.
Det melankoliska temat fortsätter med den avskalade låten Today Just Isn’t My Day. Ackordföljden är vacker och samtidigt väldigt catchy, låten bryts av med stråkar vilket kontrasterar resten av soundet. Losers Weepers avslutas starkt med bitterljuva Million Dollar Bed och A Little Bit Closer, vilket kan vara EP:ns bästa låtar. Frances inlevelse är stark och för över känslan till lyssnaren, rösten luftig och mjuk att lyssna på. “You could start a fire with the tip of your tongue” sjunger hon, och man kan verkligen känna frustrationen och den kliande längtan efter en annan person. Breithaups röst smälter samman med hennes när han lägger stämmor i bakgrunden.
EP:n lyssnas bäst på i ett svep, på gott och ont, då låtarna smälter in i varandra. Soundet är både poppigt och ledsamt, ändå är låtarna varken något man dansar eller gråter till. De olika sounden eliminerar varandra och gör att låtarna landar i något slags limbo, vilket skapar en monoton ton som sträcker sig över hela EP:n. Låtarna ger en känsla av längtan och kärlek som svider, men som inte krossar en totalt. En smärta som dröjer kvar. Sommarkvällar med öm hud från solen, väntandes på det där telefonsamtalet som aldrig kommer.
Det finns en tydlig helhet och röd tråd genom EP:n, men ändå lämnar Losers Weepers mer att önska. Musiken och texterna målar upp tydliga bilder och får lyssnaren att känna och känna igen sig. Trots det lyckas EP:n ändå inte fånga ens fokus helt och känslan av att jag hört musiken flera gånger innan tar över.
