Hannah

Lomelda

8

Vem är Hannah Read och vad är Lomelda? För dem som hört Lomeldas musik förut kanske denna fråga har ett uppenbart svar. Lomelda är inte mer än ett påhittat artistnamn, som för övrigt betyder “echo of the stars” enligt Read, men att förstå artisten och personen bakom Lomelda är en mycket mer intressant frågeställning. Med en enkel googlesökning får man reda på att hon växte upp i Texas, började göra musik med skolkamrater och sin bror som tonåring och släppte debutalbumet Forever år 2015. Dessa simpla fakta ger dock inte hela svaret, utan det krävs också att man lyssnar på hennes musik. I en intervju med Stereogum berättar Read att hon aktivt försöker göra sin musik “as clear and close as possible so that there’s no hiding anything” och det är exakt så det upplevs. På Lomeldas fjärde album Hannah fortsätter Read att visa oss vem Hannah Read är och vad vi kan lära oss av henne. 

Lomeldas musik sätter vissa krav på lyssnaren. Instrumentalt skiljer det sig inte särskilt mycket från vad man hade kunna höra från exempelvis Soccer Mommy eller Snail Mail, där tonårsångest förmedlas exceptionellt i deras intima men högst centrerade vokala framträdanden. Reads sång sticker dock ut från dessa artister genom att göra motsatsen – hennes sång smälter in i låten. Med Reads tillbakadragna, mjuka och sårbara röst kan det stundvis vara svårt att ens höra vad hon sjunger. Dessutom påminner flera av texterna på Hannah mer om korta dikter än verser och refränger, vilket gör att man lättast avnjuter Reads musik med texterna framför sig – en svårighet som i Lomeldas fall oftast vägs upp av otroligt vackert skriven poesi, där hennes blyga stämma matchar perfekt med texterna. Read lyckas vara ytterst personlig, men samtidigt lämna allt öppet för tolkning och identifikation. I slutändan är Hannah Lomeldas mest personliga album hittills, vilket man kan förvänta sig av ett album döpt efter en själv.

Hannahs enda märkbara brist ligger dock också, i enstaka fall, i låtstrukturen. Låtarna är relativt korta, texterna är minimalistiska, och mestadels kan man konstatera att Lomelda strävar efter idéen att ‘less is more’. De instrumentala låtarna Sing for Stranger och Both Mode kräver ingen sång eller text då budskapet förmedlas perfekt av Reads frånvaro, och på låtar som Wonder och It’s Lomelda spelar Reads upprepande av texten en stor roll i vad hon försöker förmedla. Big Shot är däremot ett exempel där den simpla och vaga texten kopplat till relativt ordinärt och ointressant gitarrspelande gör att det blir väldigt svårt att minnas Big Shot, även om man lyssnat på den om och om igen. Big Shot är däremot ett av albumets enda besvikelser då resten av Hannah lyckas med det instrumentella, texterna och har ett fantastiskt budskap.

För att simplifiera temat bakom Hannah kan vi konstatera att det är en historia om ångest och utanförskap där Read ändlöst kämpar för att fortsätta trots att allt känns hopplöst. Det mest konkreta exemplet på denna kamp hittas på Wonder där Read upprepar meningen “When you get it give it all you got you said” om och om igen för att påminna sig själv om att ge allt, så som hon lovade sig själv på låten Only World från albumet Thx. Hannah handlar däremot inte bara om en kamp med sig själv, men även om att det finns människor som vill hjälpa till. Som på Stranger Sat by Me där Read berättar om en ångestattack där en säkerhetsvakt satte sig bredvid henne i ett försök att finnas där för henne. Eller på Hannah Happiest där Hannah verkar ha en existentiell kris i ett telefonsamtal. Till slut, helt tömd på känslor, upprepar Read “Asked if you knew who I was” och får tillslut svaret “Hannah”. Albumet är hjärtekrossande i sina mest sorgsna stunder, men samtidigt upplyftande på det mest melankoliska av sätt.

Trots att texterna lyckas förmedla Hannahs budskap så väl är även det instrumentella minst lika imponerande, kreativt och experimentellt. Stranger Sat by Me börjar som en pianoballad men kastar mot slutet in ett gäng syntar, Polyurethane och Big Shot känns intima då Reads röst och en ensam gitarr är i fokus, Tommy Dread introducerar stråkar mot sitt slut och Both Mode och Sing For Stranger känns, på helt olika sätt, som kaotiska, twistade och levande ångestattacker. Lomelda lyckas att stundvis vara en typisk indiepop-akt men samtidigt visa inslag av experimentation likt Sandy G och The Microphones

Lomelda har skapat något väldigt unikt med Hannah. Det är melankoliskt och hjärtskärande men visar ändå att hopp alltid finns. Att jämföra Lomelda med tidigare nämnda artister som Sandy G och The Microphones tar en inte särskilt långt då hon lyckas använda samma experimentella element som dem men samtidigt göra något som är helt och hållet hennes eget. Hannah är inte ett album man lyssnar på till vardags eller sätter in i sina spellistor, det är musik man lägger sig i sängen och tänker till. Tänker på allt som är jobbigt, fel och ansträngande men också på att allt kommer lösa sig till slut.

/

Recension: Lomelda – Hannah

Mejla skribenten!