Letter Blue

Wet

4

Låtar om hjärtesorg, saknad och kärlek är teman som genomsyrar Letter Blue, det tredje albumet av amerikanska indiepoptrion Wet. Fem år efter deras debutalbum Don’t You återförenas gitarristen Martin Sulkow med resterande bandmedlemmar Kelly Zutrau som sjunger och Joseph Valle som oftast står för produktionen. Vägen till det aktuella projektets sound har inte varit spikrak och har genomgått ett antal iterationer. Föregående album har blandat indiepop och softrock med 90-talsinspirerad R&B med blandade resultat. Detta får Letter Blue att låta som något av ett helt annat band med albumets ambient, trap och indiepop-vibe.

Förändringen är uppenbar och direkt på första spåret Over and Over som har en luftig, hackig och nästan lite för flashig produktion jämfört med låtar ur den tidigare repertoaren. Det är nästan som att producenten Joseph Valle googlat “How to make ambient music” och klämt in alla prodd-knep han funnit i den korta introlåten. Men visst låter det bra och samtidigt som Kelly Zutrau börjar sjunga på On Your Side fortsätter förhoppningen att växa om att bandet äntligen hittat sitt sound. Vidare på Clementine frågar Zutrau “Do you love me like you love Clementine?”, vilket får en att undra om hon sjunger om en frukt eller olycklig kärlek. Hursomhelst svänger beatet, och funderingen suddas snabbt ut med hjälp av den trallvänliga refrängen.

Tyvärr så uppstår några av de gamla projektens brister på Letter Blue i form av ointressanta låtar som gränsar till triviala. Far Cry saknar en catchy melodi och lyckas bara delvis imponera med en produktion som följer i samma stil som föregående låtar. Trions stora ambition om att låta unik och familjär på samma gång hindrar låtarna från att finna något slags sonisk identitet vilket förklarar det stundtals generiska och förvirrande soundet. Det verkar som att vinden vänder på Blades of Grass som sakta svävar framåt, en ton i taget. Zutrau sjunger om hennes imperfektioner och svagheter och liknar de vid grässtrån “Bent over at the knees (Like blades of grass) / Blowed over by a gentle breeze (Like blades of grass) / Mowed over by an old machine (Like blades of grass)”. Texten framkallar plattans mest känslofyllda ögonblick när låten bygger upp mot en höjdpunkt tonsatt av vackra stråkar, för att slutligen konkludera i tystnad, till följd av den sista versen där hon inser “I wasn’t strong enough (He’ll say)”. Blades of Grass är en topp som trion når med proffsig produktion, klyftigt låtskrivande och vacker sång.

Halvvägs genom albumet hörs det härliga samarbetet Bound som den brittiska artisten Blood Orange producerat och även pratsjunger på. Zutrau sjunger “Hardly even on my side, And no one even seems to care” och Blood Orange svarar “Step aside, drop it down, who is that? Select time, break it down to me” och även fast det som sägs i texten inte har någon tydlig koppling till varandra, blir det ändå en härlig vibe. Artisternas sång studsar mellan varandra som en osammanhängande dialog i takt med klassiska trap-trummor som tillsammans skapar en intressant rytm.

Mot slutet tappar Letter Blue sin energi och blir mer monoton för varje låt som långsamt passerar förbi, bortsett från Only One som åtminstone lyckas hålla gnistan vid liv med sina speediga trummor. Tristessen fortsätter att vackla som ett ljus i vinden på The Letter Blue och som sedan ironiskt nog släcks av Only Water. Problemet i sig är inte texten; “I went down to the river to wash away this loneliness”, eller det familjära låtkonceptet om att glömma sina besvär längs en flod. Vad som egentligen är en okej låt besväras främst av den monotona känslan som sakta kryper fram för varje halvdana ballad, och Only Water är den sista droppen som får bägaren att rinna över.

Larabar avslutar albumet i samma långtråkiga manér som föregående spår och lider dessutom av samma identitetskomplex. Att lyssna på Letter Blue jämförs bäst med att åka bergochdalbana – utan all fart och spänning. Även om albumet når vissa toppar med låtar som On Your Side och Blades of Grass så faller det långsamt tillbaka mot jorden med sin alldeles för ojämna kvalitet. Att vara unik är en jakt som sträckt sig över tre album för Wet. Sökandet efter ett passande sound är nog fortfarande igång, och även om de delvis lyckats hitta ett mer konkret ljudlandskap denna gång, kan det vara värt att fortsätta sträva efter något mer originellt till nästa men också något som håller genom ett helt album. Kanske tänkte de “third time’s a charm” under skapandet av Letter Blue, men förhoppningsvis lyckas de bättre en fjärde gång.