Bokrecension: Lärarinnans sång – Vigdis Hjorth

Vigdis Hjort, välkänd i Norge som barn-, ungdoms- och romanförfattare, blev ett household name i Sverige först 2018 efter att hennes omtalade roman Arv och miljö översattes till svenska. Liksom den resterande svenska befolkningen läste jag den och ömsom förfärades ömsom berördes av Hjorths skildring av en familj i upplösningstillstånd.   

I dagarna utkommer Vigdis senaste roman Lärarinnans sång ut på förlaget Natur och Kultur, översatt till svenska av Ninni Holmqvist. Det är en helt annan roman. Även om huvudpersonen här, liksom i Arv och miljö, är en rik medelålders kulturkvinna med rejäla, dyra kläder och hög utbildning. Inte helt olikt Vigdis själv.  

Hon heter Lotte och är lärare vid konsthögskolan i Oslo. Hon lever vad som verkar vara ett relativt monotont liv, tills en filmelev på skolan, Tage Bast, inleder ett projekt som går ut på att han ska följa olika lärare på skolan och dokumentera relationen mellan undervisning och privatliv. Lotte börjar se sig själv utifrån, från Tages kameralins. Hon gillar sällan det hon ser och tvingas rannsaka sig själv. Hon är rädd för att bli avslöjad och har viljan men inte modet att släppa taget. 

Och det är egentligen det som är romanens tema. Att se sig själv utifrån, i den grad det går. Att inte gilla det man ser men inte heller kunna unsee något som man en gång lagt märke till. Lotte ångrar genom hela romanen att hon har gått med på att bli filmad. Ångrar att hon som en konsekvens av detta tvingas reflektera över sin livsstil. 

Vi rör oss mellan huvudpersonens hem, föreläsningssalar på högskolan och landet Grekland – men handlingen sker till största delen i Lottes egna hjärna. Det känns inte alltid så mycket som en roman som en redogörelse för andra konstnärliga uttryck, pjäser och filmer (Vi fattar Vigdis! Du kan din kultur!) med avbrott som liknar en loggbok över hur vanliga dagar i Lottes liv ser ut. 

Det är till stor del en bok om att köpa take away kaffe på olika trendiga caféer, ta på sig en fin linneskjorta, smörja in sig med body lotion och gå längs olika gator i Oslo medan man funderar över logistik och moral. Det handlar om att finna ro i att plocka svamp. Utöver det är romanen utfylld med rent redogörande för olika pjäser och förakt för sina elever. Det är generellt inte så jävla spännande. Jag väntar på att något romantiskt ska hända mellan Tage och Lotte, men det gör aldrig det. 

Språket är inte revolutionerande, aldrig flådigt eller broderande men Hjorth utforskar ändå det mänskliga psyket och relationsdynamik på ett sätt som få gör. Jag är inte en medelålders kvinna men den fick mig att förstå en medelålders kvinna. En medelålders kvinna som jag absolut inte vill relatera till. På det sättet en ganska ångestladdad läsning. Men det är också det Vigdis Hjorth gör och gjort bra. Det går att känna igen från Arv och miljö. Att man landar i ett psyke, att man får höra och förstå en hjärna, resonemang, tankar, ideer. Trots att Lottes tankegångar inte alltid är speciellt intressanta så känns de som just tankegångar. Hon väger för- och nackdelar, och svävar ibland iväg. Under läsningen är Lottes känslor mina känslor. När hon känner sig obekväm av att bli betraktad av Tage Basts kamera gör jag också det. Gud, vad jag känner att jag inte vill vara Lotte. Hon är i grunden en osympatisk person och trots att jag ibland tycker mig förstå hennes allra innersta känslor så blir jag aldrig riktigt av med känslan av att hon är en dryg jävla översittare. 

Den stora skillnaden från Arv och Miljö är att jag i den tyckte att det var intressant att följa huvudperson, Bergliot, från ett inifrån-perspektiv. I Lärarinnans sång känns det istället som att jag hade fått ungefär samma intryck av Lotte från en betraktande blick som jag nu fick av 250 sidors inre monolog. Ett genomgående element är att Lotte stormar ut ur olika rum. Det lämnar mig med en klump i magen. Jag får insikten att alla bara låtsas och att medelålders kvinnor är precis som femtonåringar, men med mer bagage. De är bara rikare och kan lite mer om Brecht.

Allra mest handlar Lärarinnans sång om att känna sig lite (men inte jätte) skyldig över att vara otroligt lyckligt lottad. Det är en roman om att peaka i privilegier. Hur det är att ha allt och ändå inte må bra. Det som Lotte kommer fram till är i princip att hon är privilegierad och har bristfällig moral, men hon gör liksom inget åt det, vilket kanske “säger något” om samtiden och alla oss omoraliska rika dumma människor, men skapar inte så intressant läsning. 

Trots att Lärarinnans sång är avsevärt kortare än Arv och miljö så är den mer långtråkig. Det känns som att Vigdis Hjorth precis upptäckt klass. Att det finns orättvisor och därför skrivit en roman på ämnet. Jag hör en liten liten fiol spelas i bakgrunden. Det måste vara jobbigt att inse att man är en otroligt jobbig, omoralisk och dålig människa men det känns som insikter som många av oss fick på gymnasiet. Det omöjliga i att vara en god människa samtidigt som man lever långt över sina tillgångar och i allmänhet är en otroligt priviligerad individ. 

Läs Lärarinnans sång om ni vill ha gymnasieheta takes på Berthold Brecht, detaljerade skildringar av att att klä på sig vanliga kläder och inse att man i grunden är en omoralisk människa. Låt bli annars. Om man är ute efter en bra roman så tycker jag gott att man kan läsa något annat. Man kan till exempel läsa (om) Arv och miljö.