“Den är rolig som cringe comedy“
Kungligt jubileumsår och 500 år sedan Gustav Vasas intåg i Stockholm. 2023 lär blir ett monarkityngt år. Det är då passande att året inleds med en dokumentär om en av festlighetens huvudpersoner. Det är en visuellt tilltalande film med stämningsfull musik, men Karin af Klintbergs narration och intervjuteknik framstår som lekmannamässiga.
DN:s Helena Lindblad påpekar filmens visuellt mycket tilltalande användning av miljön. Jag går ett steg längre och ser i vissa moment, så som under introduktionen, foto av högsta kvalitet, med ett välformulerat språk som talar för sig själv. I introt ser vi världen från kungens ögon, omringad av den symboliska makten i tradition, för att sedan se detta perspektiv upplösas när han lämnar rummet – snusdosor och mobiler som kommer fram mellan tupplurar. Det är ett tillvägagångssätt som påminner lite om Snille och Smak (2013) fast i mer grandios skala. Tyvärr återkommer inte sådana moment ofta. Det domineras snarare av intervju och arkivbilder, det senare också välkomponerat och rörande.
En utav dokumentärens största styrkor är tonsättningen av Katharina Nutall. Det mest framstående stycket påminner mycket om Martin Phipps Voices i The Crown. Med ensamheten som kommer fram i kungens liv är det ett passande stycke som berör. När det blir munksång i ett annat stycke är det också The Crown som jag associerar till först – vilket är förståeligt och helt i sin plats. Det är mörk och melankolisk musik i en film som annars är lite komisk i tonen.
Och frågan är om det är menat att vara komiskt? Kungen är en rolig figur som gillar att skämta, men ibland uppfattar jag det som att publiken skrattar åt af Klintbergs klantiga frågor snarare än kungens svar på samma. I berättarrösten till en annars utmärkt serie arkivbildssekvenser är tonen nästan likt en skolfröken som förenklat försöker förklara grundläggande händelseförlopp. SvD:s Karoline Eriksson tillskriver af Klintberg titeln ”hobbyterapeut”, vilket jag är mån om att hålla med om. Hon lyckas få ut information om kungens ensamhet i barndomen, och kungafamiljens en aning distanserade relation till döden, men inte mycket mer. Det känns som ett bortslösat tillfälle. Intervjuarens ledande frågor är pinsamma. Det genomsyras av bekräftelsebias, och kungen, som är mer erfaren än de flesta i att genomlida journalister rustade med samma verktygslåda känner tydligt obehag av hennes frågor. Det blir lyckad propaganda i att jag känner sympati för kungen. Det är redan svårt att öppna upp, det blir ännu svårare när man ställs inför någon som spelar cool genom att svära, försöker rota bland ditt livs djupaste sår, kommer att tjäna pengar och prestige genom att prata med dig, och har inget att ge tillbaka.
Jag förväntade mig en aning mer biografisk ton. I stället blev det en kort inblick i en fascinerande sorg inlindad i onödig, om än rolig, komik. Om berättelsen utifrån kungens perspektiv hade fått lysa lite mer och lite längre hade filmen antagligen varit bland de mest intima och fängslande porträtten på en levande monark någonsin. I sin utgivna form är den ändå värd att ses om man har något intresse, på gott och ont, för monarkin som institution och hur deras öde påverkar dem som individer. Den är också rolig som cringe comedy. Vill man snarare ha en mer traditionell ton i samma anda som Palme (2013) tror jag att SVTs Sveriges sista Kungar (2023) passar bättre.
