Smile

Katy Perry

4

Om det är någons musik som färgat många tonårsliv under tidigt 10-tal, så är det Katy Perrys. På albumet Teenage Dream från 2010 finns det minst två spår som varenda millennieskiftesbarn kan skriksjunga med i och samtidigt återuppleva ljuva minnen från en något mindre ansvarsfull tid. En färgsprakande karriär, med framför allt en lika färgsprakande visuell estetik, präglar Perrys glädjestinna musik, ett intryck som dock har dalat under åren som gått. Vad hände egentligen med den obrydda, spexiga Katy Perry som vi lärde känna som nyblivna tonåringar?

Efter att karriären inte utspelade sig som förväntat efter det senaste albumet Witness och hon gick igenom ett uppbrott med den nuvarande maken Orlando Bloom, drabbades hon av en depression, och har i efterhand berättat om att hon funderade på att avsluta sitt liv. Från att ha varit den evigt sprudlande världsstjärnan till att enbart förlita sig på andras bekräftelse, blev det till slut för svårt för Katy Perry att upprätthålla den glada utstrålningen, som gett sken åt så många människors liv under karriärens gång. Efter att ha återfunnit kärleken i Bloom och åtagit sig ett antal antaganden utanför sin egen musik, visade hon sig äntligen vara redo för att hitta tillbaka till musiken och leendet på läpparna igen.

Förra året, långt innan albumet annonserades, släpptes bland annat singlarna Never Really Over och Harleys In Hawaii. Den Zedd-producerade Never Really Over var först ut, lagom till sommaren 2019, och världen fick sig en skymt av forna stordagar. En solklar popdänga som då stod helt rätt i tiden för Perry och hennes karriär, och som fortfarande håller oerhört bra. En vacker och något udda, som sin vana trogen, musikvideo siade om att Perry var något på spåret. Hela paketet var ärligt, härligt och ack så glädjetårsvänligt, och gav de riktigt tävlingsinbitna en rolig utmaning i den ovanligt snabbsjungna refrängen. Harleys In Hawaii följde sedan med ett oväntat, men välkomnat sound. Visionen däremot – om det överhuvudtaget fanns någon – för vad som skulle följa singlarna, verkar dock inte vara densamma som Smile skapades utifrån.

För vad resulterade Smile i? I stora drag ett gäng oinspirerade kopior på redan existerande låtar i hennes musikkatalog. På ett sätt är det förståeligt, om man sitter på den välrenommerade repertoar Katy Perry sitter på måste det vara svårt att inte titta tillbaka. Men någon måtta får det vara, för hur tung Dark Horse än var behövs det inte en till version av den i Not the End of the World, eller en ny This Is How We Do i titelspåret Smile. Egentligen borde det också noteras att Daisies liknar Unconditionally från 2013, men i och med att Daisies är minst lika bra som dess föregångare vore det oförskämt att klaga på. Utöver det har den också ett av årets sjukaste liveframträdanden. De nya låtarna är inte dåliga, men de ger en fog till att ställa frågan – kunde hon inte inspirerats av den magnifika singeln Chained To The Rhythm från 2017 eller redan nämnda Never Really Over istället?

Utöver singlarna består albumet till största del av låtar som hade kunnat platsa på de tre senaste albumen som anonyma albumspår. Men den nivån är, som sagt, långt ifrån skamlig. Smile är välproducerat med snygga, maximalistiska produktioner – dock utan något särskilt som faktiskt etsar sig fast i minnet. En sak som inte nämns tillräckligt ofta är Katy Perrys sångprestation, och här bevisar hon att hon inte enbart är artist på grund av sin trallvänliga musik och sina extravaganta musikvideor. Cry About It Later är till exempel en låt som känns fräsch och intressant med Perrys sång till, men det innebär inte att det är en låt man kommer minnas om något år. Däremot är albumet fyllt med rörande låttexter om hennes jakt på lycka. Ett otroligt vackert avslut på Smile får vi i What Makes A Woman, en avskalad hommage till kvinnans komplexitet. Det sista som hörs är ett lättat “There it is, Katheryn”, en värmande indikation på att Perry äntligen är tillfreds igen. 

Det viktigaste och mest givande med Smile är att det är ett bevis på att Katy Perry har rest sig ur askan. Utöver det är albumet en stor parentes i hennes karriär, och verkar egentligen mer vara ett projekt för henne själv. Dock är det nog många KatyCats världen över som tackar för musiken och gråter glädjetårar med henne i detta nu. Resten av oss hade klarat oss ganska bra med enstaka singlar från albumet – men så länge Perry ler, ler jag med henne.

Bästa spår: Never Really Over, Daisies

/

Recension: Katy Perry – Smile

Mejla skribenten!