fbpx
Bild: Judas and the Black Messiah

Recension: Judas and the Black Messiah

Det är sent 1960-talet i USA och Bill O’Neal (Lakeith Stanfield) vill bara få leva sitt liv. Visst upprördes han lite av morden på Malcolm X och Martin Luther King, men inte till någon vidare grad. Efter att ha arresterats för bilstöld ser FBI hans profil som perfekt för en informatörsroll i utbyte mot att hans brott avskrivs. Bill får i uppdrag att gå med i Svarta pantrarnas Illinois-falang och komma nära deras karismatiske ledare, Fred Hampton (Daniel Kaluuya).

FBI, under den här tiden ledda av J. Edgar Hoover (som med den här filmen och dokumentären MLK/FBI verkligen inte har ett bra år), ser Hampton som ett stort hot mot status quo. Främst oroar de sig för att hans idéer om gratis sjukvård och mat åt de sämre lottade i samhället förr eller senare kommer leda till revolution genom hela landet. Efter misslyckade försök att genom en bred desinformationskampanj mot Svarta pantrarna och fängelsestraff för att bryta ner Hampton inser de att det bara finns en lösning på deras problem. De använder sig av O’Neals allt närmare relation till honom för att få information om hans hem. När de väl fått sin information skickar de en kväll in fjorton poliser som skjuter ihjäl honom och häktar andra närvarande. Fred Hampton var 21 år gammal vid sin död.

Det är inte direkt oväntat att en film om Hampton släpps nu. Dels är biopics en ständigt säker väg till framgång i en värld där parasociala relationer sträcker sig bortom döden, dels har vi det senaste åren sett fortsatt polisbrutalitet mot afroamerikaner och en återupplivad Black Lives Matter-rörelse som – inte alls helt olikt svarta pantrarna – slåss för ett jämlikt och därmed bättre samhälle för alla att leva i. Trots goda intentioner avfärdas de som våldsuppviglare som påstås vara de riktiga rasisterna eftersom deras slogan fokuserar på svarta liv i stället för alla liv. De börjar själva ses som det stora problemet och i slutändan förändras egentligen ingenting. Vi har sett det förr och vi kommer att se det igen. Enda skillnaden är att förtrycket kommer uppdateras för att se mer klädsamt ut i respektive era.

Lika väntat som dess vältajmade release är att Judas and the Black Messiah nominerats för sex Oscars. Dels, än en gång, för att den är biopic och det brukar gå hem även i dessa kretsar, dels tack vare att den helt enkelt ur många aspekter är ett mycket starkt verk. Regissören Shaka King lyckas här i sin blott andra långfilm (den första var för övrigt en stonerkomedi med den fantastiska titeln Newlyweeds) berätta en komplex historia med en tydlig plats, tid och stämning som trovärdigt säljer in perioden han återskapar. I Lakeith Stanfield och Daniel Kaluuya har han också funnit de två perfekta skådespelarna. Även om de tydligt är för gamla för sina 17- respektive 21 år gamla karaktärer ger de dem djup och trovärdighet så till den grad att de över två timmar snarare än att verka spela sina karaktärer förvandlas till dem helt och hållet. Den sista scenen de två emellan är antagligen den bäst skådespelade förräderiscenen sedan Casey Affleck sköt Brad Pitt i bakhuvudet i The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford.

Karaktärerna i sig skulle lätt kunna falla ner i väldigt ensidiga personligheter där Fred Hampton bara är revolutionär och Bill O’Neal en skamsen förrädare, men Judas and the Black Messiah är smart nog att lämna nog mycket osagt att de på ytan kanske är enkla, medan deras tystnad väcker frågor om vad som riktigt pågår på insidan. O’Neal lider dock en aning av att man som tittare aldrig riktigt får en känsla av att han har något som helst liv bortom sin informatörsroll, medan Hampton faktiskt visas existera utanför sin ledarroll och därmed får lite mer liv. Att hans faktiska känslor runt sin roll i Svarta pantrarna aldrig riktigt förtäljs (börjar han faktiskt se sig som medlem eller spelar han bara genom nästan hela filmen?) är bra, men det hade inte skadat att få se fler sidor av honom.

Filmen spenderar också lite för mycket tid på en överdrivet skurkaktig J. Edgar Hoover (spelad av en Martin Sheen så sminkad att han inte längre ser ut att vara en riktig människa) som inte riktigt har någonting att komma med annat än att säga objektivt onda saker medan Jesse Plemons FBI-agent Roy Mitchell spelar tittaren och mest verkar förvirrad över varför han säger allt det här. Fokus överlag är Judas and the Black Messiahs största problem. Så länge handlingen kretsar kring Hampton och O’Neal fungerar den, men den har en tendens att vilja titta på annat, som till exempel FBI eller medlemmar av Svarta pantrarna man som tittare knappt kan namnet på eftersom de under majoriteten av filmen varit högst glorifierade statister, men som man ändå förväntas bry sig om när de plötsligt hamnar i fokus här och där. Egentligen blir de inte riktiga karaktärer då heller, utan bara exempeloffer som ska visa på korruption och rasism inom polisen, vilket filmen förmedlar tydligt nog för att dessa scener ska vara helt överflödiga. Kanske hade åtminstone en del av tiden dessa scener tar upp kunnat läggas på Hamptons flickvän Deborah (Dominique Fishback) som aldrig riktigt blir mer än just flickvän?

Ingen film är utan synd, och Judas and the Black Messiah är en film med problem både i hur den bygger upp sitt narrativ som hur den skildrar vissa karaktärer, men när allt är sagt och gjort finns här någonting riktigt bra. Shaka King hade möjligtvis en något tacksam uppgift att filmatisera just Fred Hamptons liv eftersom det till skillnad från majoriteten av biopic-subjekt faktiskt är både samtidsrelevant, historiskt intressant och rent intrigmässigt kan locka en publik med stunder av explosivt våld, kärlek, svek och en tydlig gräns mellan vilka som är goda och onda. Samtidigt behövde han inte göra någonting så inspirerat som detta för att gå i mål, men tack vare att han gjorde det kan han nu stolt se sig själv som en av få regissörer som inte bara använt skriven epilog till positiv effekt, utan också öppnat upp ögonen för många om en folkhjälte vars liv klipptes kort alldeles för tidigt.

//

Recension: Judas and the Black Messiah