Jubilee

Japanese Breakfast

Född i Seoul och uppvuxen i Oregon, har den experimentella indiestjärnan Michelle Zauner lyckats ta musikscenen med storm som en del av popduon Bumper, men främst med sitt soloprojekt Japanese Breakfast. Utöver musiken har hon nu även debuterat som författare med memoaren Crying in H Mark, vari sorgen efter hennes mammas cancersjukdom och bortgång är ett bärande tema, precis som den varit i Japanese Breakfasts tidigare album Psychopomp och Soft Sounds From Another Planet. Hennes tredje album Jubilee bryter dock detta mönster då det istället är skrivet som en hyllning till hoppet och livet. 

Vi förs in i albumet med marschtrummor och låten Paprika. Intensiteten är hög och ljudbilden fyllig med blås och stämmor som går över och in i varandra. En väsentlig stämning i albumet introduceras redan här och följer lyssnaren i låtar som Savage Good Boy och Be Sweet. Något hoppfullt men smärtsamt, som slutet på en film och början på något annat. Zauner har lyckats överföra denna känsla så att lyssnaren känner den sprudlande euforin genom instrumenten. Detta också genom olika sound då Paprika, Savage Good Boy och Be Sweet är vitt skilda, men ger samma kittlande i bröstet. 

Det är mycket i musiken som för tankarna till en annan hyllad artist i genren; Mitski, med de tunga texterna och den funkigt glada musiken. Det finns också en gnutta Elliot Smith i några av låtarna, men stilen är i egen tolkning av Zauner. Till exempel albumets tredje låt Kokomo, IN som har det gitarrbaserade mjuka soundet som känns igen i Smiths låtar, men vars ljudbild har byggts på av Zauner med stråkar och tamburin. Ackordföljden och låtens tonalitet påminner mycket om The Beatles låtar som I Will, vilket gör låten än mer mångbottnad. “These days I can’t shake the awful feeling / I’m missing something I can’t place / Is that you? / Manifesting like the fear of an oven left on / God, I felt so much back then / I was soft as a dune” sjunger hon själfullt. Texterna är starka och fängslande när man kollar och lyssnar närmare på dem, men är inte alltid lika enkla att höra ibland då hennes röst och fraseringar gör att orden flyter in i varandra – vilket orsakar att hennes litterära begåvning inte träder fram så väl som man hade önskat. 

Det är svårt att sätta fingret på Japanese Breakfast, dock blir just det något drivande under albumets gång då man inte har någon aning om hur nästa låt kommer att låta. Vi hör till exempel något så oväntat som grunge i albumets sjätte låt Sit med distad gitarr och mörk elektronisk synt, poppig, dansvänlig elektro i Posing in bondage och en regnig ballad i den avskalade In Hell. Trots det spridda musiklandskapet lyckas Zauner ofta tolka och väva in sig själv i de spridda genrerna så att de alla flätas samman på albumet. Även om hennes begåvning är lysande gör skiftandet mellan genrer helheten fadd och lite svår att ta sig an i en och samma tugga.

Jubilee avslutas med låten Posing For Cars vars titel liknar den femte låten Posing For Bondage. Båda låtarna berättar om relationer som lämnar en tom och suktandes efter mer. Halvvägs in i låten undrar man lite om den inte är ett ganska mesigt sätt att avsluta ett så färgstarkt album på, men låten mynnar ut i ett kraftfullt och laddad gitarrsolo. Solot pågår i nästan tre minuter och lämnar lyssnaren andfådd. Så mycket känsla och saker som förmedlas genom musiken, det är smärtsamt, ljuvt och vackert – och det känns ända in i märgen.

Japanese Breakfasts tredje fullängdare är en vitaminkick fylld med dansvänlig 80-talssyntpop och bitterljuv indie, och varje spår på albumet visar en ny sida av Zauners musicerande. Även om låtarna i sig är väldigt fängslande så blir lyssningen, utan övergångar eller röd tråd, aningen hoppig och övermäktig. Men i slutändan lämnas man ändå med starka intryck och en kvardröjande känsla av framtidstro.

Jubilee är inte ett lyckligt album, det är ett som jagar efter lycka.