Indiana Jones and the Dial of Destiny är en nostalgitripp och ett rörande försök att göra den till ett tema.

Den senaste och sista Indiana Jones-filmen är klassisk Indiana Jones. Vi får magiska artefakter, långa actionsekvenser, nazister och en konstant ström av nostalgiska cameos. Därutöver är det tydligt att manusförfattarna David Koepp (Spider-Man 2002, Jurassic Park 1993) och bröderna Jez och John-Henry Butterworth (Spectre 2015, Ford v Ferrari 2019) har försökt göra tiden själv till ett tema. Filmens MacGuffin denna gång är Archimedes Antikytheramekanism, som sägs kunna förutspå revor i tid och rum. Det är inte att ge bort mycket i att säga att mekanismen helt enkelt kan tillåta användaren att resa i tiden, och därmed, enligt vissa, kunna förändra historien.

De mest aktiva parterna i sökandet är, i traditionell Indiana Jones anda, nazister som överlevt andra världskriget, men också Indianas unga guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge). Indiana är själv 70 år gammal (spelad av en 80-årig Harrison Ford). Hans actionfyllda ”arkeologiska” resor runt världen drivs mer av den akademiska instinkten att bevara än något annat. Mot slutet, utan några spoilers, ser vi en djupare längtan efter det förflutna. Indiana tvingas välja mellan hans kärlek för historien, och hans till synes meningslösa liv i 1969s moderna samhälle. Valet han slutligen gör blir inget val alls, vilket dödar spänningen och huvudkaraktärens agens i berättelsen. Det blir ett försök till nostalgiskt avslut istället för en rörande film om kärleken till historien. Men nazisternas vilja att kontrollera tiden är, oavsett Indianas egen roll, ett intressant tema. Makten över historiska narrativ är på sätt och vis detsamma som att resa tillbaka i tiden och förändra den. Det blir därför fascinerande att följa Dr. Voller (Mads Mikkelsen) i hans besatthet över att förändra historien. Det finns direkta paralleller till hur historien är en konstant kollektiv diskurs, alltid i fara för att falla grupper med ont uppsåt i händerna – med akademikerna som främsta motpol.

En genomgående höjdpunkt i upplevelsen är John Williams komposition. Nu 91 år gammal lyckas han leverera. Tematiskt är det självklara tillbakablickar till tonerna från 80-talet. Dock är det också klassisk Williams. Det må bara vara en projicering från min sida, men vi får både snabba referenser till Star Wars i prologen där nazisterna kopplas tydligt till Imperiet och till Harry Potter i de lugnare partierna.

Nytt är att Steven Spielberg inte regisserat, istället är det den relativt okände James Mangold som styrt hem filmen. Nytt också var Phedon Papamichael på foto. Ärligt talat är det inget som står ut som särskilt unikt eller nytt med fotoarbetet, och det kanske är meningen också. I och med att det är sista filmen i en välkänd serie hade det varit en risk att ändra för mycket i receptet till en välköpt tårta.

Aftonbladets Andersson skriver att filmen är för lång. Vissa actionscener hade nog bidragit från hårdare klippning. Dock är jag mån att snarare hålla med SVDs Hallhagen, ”Det här är stoff för en tv-serie, inte en sammanhållen långfilm.”. Filmen har proppats med en aning för många olösta narrativa trådar. Förutom de förlåtliga superkrafterna som Jones innehar för att överleva explosioner, fall, kulor och skador av olika slag, är berättelsen full av obesvarade frågor och relationer som poppar upp på skärmen utan att utvecklas in i huvudtemat på ett meningsfullt vis. Mord klaras inte upp och gamla bekanta kommer in i sista minuten. Det är hel en del klassiska faux-pass i manuset. Sedan finns en elefant i rummet som ingen recensent ännu nämnt: nämligen att Harrison Fords digitala föryngring i prologen är ganska undermålig. Det skulle inte förvåna mig om de som ser filmen om tjugo år kommer att skratta åt den tv-spelsliknande, onaturliga hyn.

Med det sagt är filmen trots sina tillkortakommande en trevlig sommartitt. I och med försöket att göra ett meta-tema med tiden och nostalgi som fokus, får den mig ändå att slungas med i sagan. Därutöver tar akademiker nästan aldrig plats på storskärmen som hjältar på det sätt Indiana Jones gör. Det är nästan lite sorgligt att det här blir den sista filmen. Vem blir nästa akademiska superhjälte att ta över hatten från Professor Jones?