fbpx

Ultra Mono

IDLES

6

Det Bristol-baserade postpunkbandet IDLES har under de senaste åren varit ett av populärkulturens mest intressanta fenomen. De har med sina tydliga och direkta politiska texter lyckats bryta sig in i populärkulturens atmosfär utan att dämpa eller buga sig för någon. IDLES är vänster så det skriker om det, arga men samtidigt otroligt kärleksfulla med sin strävan efter ‘unity’. Denna strävan har näst intill kulminerat till en rörelse och detta med bara två album bakom sig. Debutalbumet Brutalism slog hårt med sin hänsynslösa ärlighet och uppföljaren Joy as an Act of Resistance satte verkligen IDLES på kartan, med bland annat singeln Danny Nedelko som visade deras glädjande men samtidigt allvarliga ställningstaganden mot rasism och toxisk maskulinitet och för självkärlek. Nya albumet Ultra Mono fortsätter att gå i samma musikaliska spår som de tidigare albumen men vågar också experimentera på vissa fronter och simplifiera på andra. 

Ultra Mono är fortfarande minst lika aggressivt som IDLES tidigare verk, med tydliga inslag av raseri – som på albumets första spår War där vi i refrängen får höra bandets sångare Joe Talbot skrika ut “This means war! / Anti-war!” ovanpå statiska gitarrer och hastiga trummor. Ultra Mono innehåller däremot också en del nya inslag för bandet. Först ut kan vi se att bland producenterna finns Kenny Beats, en av nutida hiphops mest lovande producenter. På spåret Grounds hörs elektroniska element likt något från Kanye Wests Yeezus och på Reigns levererar Bad Seeds Warren Ellis disharmoniskt saxofonspelande. Det abstrakta slutar dock inte på det instrumentella planet då Talbot på flera låtar minimaliserar sin ilska ner till djurliknande ljud. Till exempel på den tidigare nämnda War: “Clack-clack, clack-a-clang clang! / That’s the sound of a gun going bang-bang” sjunger Talbot . Det är så simpelt, avskalat och rått men också väldigt animalistiskt och ärligt. Dessa ljud, vilket är ett bättre ord än sång, förekommer också på Kill Them with Kindness (“Ar! Ar! Ar! Ar! Ar!, said the puppy to the snake”) och på The Lover (Da-da-da-da-da-da-da-da don’t if feel good?”). Rent musikaliskt ger Ultra Mono en det soundet som man förväntar sig från IDLES och det är ett sound som är perfekt gjort för moshpits med Talbot som predikant.

Joe Talbots sång står, i vanlig ordning, i centrum på Ultra Mono och de tidigare exemplen på rytande visar utveckling när det kommer till hans rättframhet. IDLES har alltid varit otroligt bra på att vara tydliga och ärliga med sin politik i sina låttexter. På Television från Joy as an Act of Resistance sjunger Talbot på refrängen “I go outside and i feel free / ‘Cause I smash mirrors and fuck TV”, ett tydligt ställningstagande mot massmedias “ideal” och vad det gör med ens självbild, men samtidigt också ett subtilt slag mot Daily Mirror. På det nya albumet dras denna direkthet till sin spets vilket tyvärr ibland får texterna att kännas förenklande med simpla slagord. På Anxiety ropar Talbot ut ett av de simplaste rimmen till anxiety man kan komma på och ett av de mest intetsägande: “I’ve got anxiety / It has got the best of me”. Låttiteln Kill Them With Kindness säger nästan sig själv där titeln upprepas om och om igen i refrängen. Det tydligaste exemplet kommer dock på Ne Touche Pas Moi, en låt om catcalling och ägandet av sin egen kropp, där Talbot och Jehnny Beth tillsammans ropar ut “Consent!” flera gånger. Dessa texter är ungefär lika politiskt aktiverande som något man hade hittat på Tumblr. Mr. Motivator är ett annat exempel som både faller för dessa lata textrader, men som också känns som ett försök till att skapa en ny Danny Nedelko med en mängd referenser till popkulturikoner.

IDLES lyckas tyvärr aldrig nå höjderna som fanns på Joy as an Act of Resistance och Brutalism. Deras två första album sätter dock en väldigt hög ribba – Joy as an Act of Resistance kan klassas som ett av dem bästa moderna postpunkalbumen som släppts under 2010-talet, och Brutalism i sin tur är en opolerad storm av känslor som kritiskt är nästan lika älskat som albumet efter. Det är orättvist att gå in med inställningen att Ultra Mono skulle toppa dessa mästerverk. Medan Ultra Mono visar glimtar av ännu ett otroligt album med låtar som Grounds, Model Village och Carcinogenic så är det inte i närheten så starkt som Joy as an Act of Resistance och Brutalism. Albumet håller däremot en viss standard som IDLES har satt med sin explosiva och dansvänliga postpunk. Låtar som Ne Touche Pas Moi kan få en att gnissla tänder ibland men där finns också War som går att sätta på samma piedestal som något från de tidigare albumen.

Ultra Mono må inte fylla ett större värde för en politisk debatt, men om man vill gå på en spelning – så fort Covid-19-pandemin är över, obviously – så skulle man absolut inte tacka nej till att skrika med till Grounds brygga: “Do you hear that thunder? / That’s the sound of strength in numbers”.

/

Recension: IDLES – Ultra Mono

Mejla skribenten!