fbpx

Hotel Surrender

Chet Faker

5

Efter en fyraårig paus återvänder Melbournebaserade musikern Nicholas James Murphy till artistaliaset Chet Faker med ett efterlängtat tredje album. Musikprojektet var från början en hyllning till jazzikonen Chet Baker, men soundet har tagit sin egen väg och skiljer sig drastiskt från Bakers tradjazz. Faker gagnade en stor publik efter att hans raspiga soulcover på No Diggity av Backstreet Boys användes i en Superbowlreklam 2013, och sedan dess har han samlat på sig ett flertal priser som Rolling Stone Australia Award och på Australian Independent Records Awards för årets nykomling bland annat. 

Det nya albumet Hotel Surrender består av 10 låtar där lyssnaren får ta del av ett hopkok av glitch-soul, electronica-pop och funkiga beats. Den första låten Oh Me Oh My har en kraftfull uppbyggnad. Introt består av släpande trummor och retrosyntar, ljudbilden växer och vi hör Faker prata i poesi. Det hela påminner om Jim Morrisons inspelade dito, och för tankarna exempelvis till An American Prayer. Låten drar igång när Faker sjunger “Get out the way / I’m coming through”, vilket blir startskottet för hela albumet och hans återvändo till musiken. Albumet fortsätter att hålla huvudet gungande med den andra låten Low. Trots titeln är energin hög – Faker håller inte tillbaka. Musiken skiftar mellan gammalt och nytt på ett sätt som gör låtarna fräscha. Efter Low trappas albumet upp med låten Get High som inleds med ett klassiskt funkigt piano, men mynnar ut i en blandning av electronica och soul. 

Fakers röst griper tag i en otroligt väl, men försvinner lite i vimlet av instrument. Albumets fjärde låt Whatever Tomorrow blir snabbt tråkig, den börjar bra men efter att ha hört Faker sjunga frasen “Whatever tomorrow / whatever that means” genom hela låten blir det ganska tjatigt. Det repetitiva återkommer i andra låtar vilket antingen gör de lätta att sjunga med i eller helt ointressanta; gränsen är hårfin, och ger intrycket av att flera låtar skulle lyftas av en mer bärande text. It’s Not You och I Must Be Stupid är exempel på spår där hans röst och texten får ta mer plats, dessa låtar etsar sig fast på ett sätt som andra låtar inte lyckas göra då hans magnetiska röst ger låtarna en tydligare kärna.

Andra halvan av albumet är den starkare och inleds med Peace Of Mind, en fyllig och sorgbunden låt som påminner mycket om Bon Iver. Stämmorna och den aningen kvävda rösten smittar lyssnaren med smärtor i hjärta och själ. Feel Good är len och förförisk, en harpa bryter av det annars väldigt typiska funksoundet. Albumet avslutas med två starka låtar, inte albumets nödvändigtvis bästa låtar men två som knyter ihop säcken hyfsat väl. So Long So Lonely har element från tidigare albumspår, staccatobasen och det kaxiga pianot etsar sig fast i hjärnan och In Too Far, som börjar med släta stämmor och ett enkelt beat i bakgrunden. Ljudbilden håller sig lagom röjig så att lyssnaren får en uppfattning om låten utan att bli alltför överväldigad.

Hotel Surrender är ett ambitiöst album, kompetensen för att lyckas märks tydligt men ändå är det något som saknas. Den riviga ljudbilden drar in lyssnaren, men det finns ingenting som egentligen håller kvar en. Öset dränker en och flera av låtarna flyter ihop, vilket gör att nerven och Fakers artistiska närvaro försvinner. Det blir istället stämningen och känslan som låtarna utstrålar som blir albumets styrka. Det är svårt att sitta stilla under lyssningen, händerna trummar på låren och fötterna stampar med i takt. Men trots att låtarna är catchy och det rent tekniskt musikaliska sitter blir resultatet aningen lamt. Hotel Surrender är påväg, men lyfter aldrig riktigt. Lyssnaren lämnas kvar med alldeles för många intryck, varav inget riktigt går att landa i.

/

Recension: Hotel Surrender – Chet Faker