Recension: Hollywood
“Filmer visar inte bara hur världen är, de visar oss hur världen kan vara.”
Året är 1947. Filmindustrin präglas av den vita eliten, homofobi, antisemitism och rasism. Den halvasiatiska direktören Raymond Ainsley agerar som en kompositör för kampen om en filmindustri med tänjda gränser. Ainsley får i uppdrag att dirigera filmen “Peg”, som baseras på den verkliga historien om en kvinna som hoppar från Hollywood-skylten efter en misslyckad karriär som skådespelare. Manuset till “Peg” skrivs av Archie Coleman; en svart, homosexuell man med alla odds emot honom. “Peg” förvandlas så småningom till “Meg”. Den nya tolkningen av filmen är menad att inkludera flera etniska och sexuella minoriteter både i filmen och i produktionen. “Meg” blir en samlingspunkt för röster i filmindustrin som tidigare dämpats, något det vita Amerika inte är redo för. Men motståndet som skildras i den sjudelade serien kommer inte ens nära fientligheten som minoriteter utsattes för i verkligheten.
Netflix Hollywood berör tunga ämnen på en ytlig nivå. Ainsleys lyckade försök till att övertala studion att ge ett grönt ljus för tillverkningen av “Meg” kräver nästan lika mycket energi som att räkna till tre. Hade “Meg” producerats i riktiga Amerika under 1940-talet så hade motståndet inte varit så cleancut som serien skildrar. Den hårda sanningen är att de milstolpar som karaktärerna i serien når, inte uppnåddes i vår verkliga värld förrän på 2000-talet. Hollywoods blåögda prägling på historien har fått en hel del kritik. En vanligt förekommande åsikt är att serien förminskar HBTQ-personers och etniska minoriteters kamp i Amerika.
Hollywood är minst sagt fiktion, närmare besläktat med genren fantasy än reality. Det är däremot tydligt att den böjda sanningen var ett medvetet val av seriens producenter. Meningen är inte att bidra med fakta. Serien föreställer ett alternativt narrativ på hur 1940-talets filmindustrin hade kunnat vara om filmskaparna varit progressiva. Hur filmindustrin också kan vara idag. Den svårsvalda sanningen är att filmindustrin fortfarande brister i representation. Den vita duken har mer än bara en tolkning.
Trots att många karaktärer baseras på äkta personer är serien alltså inte i närheten av att vara en verklighetsskildring. De medvetna faktafelen och sockerlagret på minoriteternas kamp representerar ett hopp om hur världen kan vara. Hollywood visar att en allians mellan minoriteter och en plats vid bordet kan ändra hela narrativet. Det är den perfekta berättelsen om hur solidaritet och en ärlig chans kan göra så mycket för så många.
Seriens hoppfulla ton är uppfriskande. Den är avskalad från överdramatiserade vridningar och vändningar. Produktionen bakom Hollywood slopade den trötta idén om kvinnliga rivaler och triangeldrama, fokuset läggs istället på den gemensamma fienden: den orättvisa samhällsstrukturen. Serien berör viktiga ämnen på ett lättsamt, men hjärtknipande sätt. Upplevelsen förhöjs av den vackra estetiken och de väl utvalda ljudspåren.
Hollywood är minst sagt värd en chans. Själv ser jag redan fram emot vad säsong två har att erbjuda!
Text: Zejneb Rauf
