fbpx

Harmony House

Dayglow

6

DIY-artisten Dayglow är tillbaka med sitt andra album Harmony House som nostalgiskt blickar tillbaka till den charmiga musikgenren yacht-rock. Denna kommersiella genre som plågade topplistorna med smöriga och klyschiga popballader från mitten av 70-talet till början av 80-talet har stått som en inspirationskälla för den Texas-baserade soloartisten. Musiker som bl.a. Patti Labelle, Michael McDonald och Paul Simon har med sina klassiska album inspirerat 21-åriga Sloan Struble som helt ensam skriver, producerar och sjunger under monikern Dayglow. Men att yacht-rocken skulle lägga grunden för det nysläppta projektet är minst sagt en udda vändning. Artisten som etsade in sin plats i bedroom-pophistorien med sin virala musikvideo till låten Can I Call You Tonight? förväntades fortsätta i samma populära indiepop-stil med sin uppföljare.

På första låten Something är det svårt att lägga märke till artistens nya sound, då det är en låt som med facit i hand kanske hade passat bättre på debutplattan Fuzzybrain. Tur nog är låten kort och därefter kickar den nya vändningen igång på låten Medicine, som är catchy och nostalgisk med en yacht-rockig groove. Men Struble fortsätter att gräva djupare efter inspiration och finner det i syntbaserade genren italo disco. Med pulserande och glittriga syntar som påminner om 80-talslåten Dolce Vita av Ryan Paris, finner Struble ett sätt att kombinera det bästa från en ofta plagierad era.

Det pulshöjande tempot fortsätter på låtar som Balcony, Moving Out och Close To You. Den finslipade och stiliga produktionen är något som skiljer Harmony House från den mer lekfulla och pråliga stilen på Fuzzybrain. Men hur har 21-åringen lyckats bemästra denna nya proffsiga produktion? Jo, på sin Youtube-kanal delar han med sig om produktionsprocessen bakom sina låtar. Där förklarar han i djupare detalj hur han med hjälp av ett fåtal analoga och digitala syntar, en gitarr samt programmerade trummor konstruerat sina låtar, kanske i hopp om att ge lite inspiration tillbaka?

Struble fortsätter att imponera med sin stilrena produktion på lugnare låtar som Crying on the Dancefloor, även om texten inte lyckas leva upp till samma desperation som titeln utlovar. Men lyckligtvis kompenserar det gungiga mellanspelet för den lata texten. Samma lugna tempo återkommer på Into Blue, en Chicago-esque pianoballad med poetisk text om solen, månen och natten: “The sun is turning to the moon / The light is fading into blue”. Musiken är ljuv, texten är smörig och tempot är långsamt som en fridfull våg som slår mot en gungande yacht. På Into Blue lyckas artisten kombinera sina influenser (nutida som gamla) på en låt som trots dess simpla text ändå lyckas beröra lyssnaren.

Mot slutet av Harmony House avrundar Struble med den semi-psykedeliska pianoballaden Strangers, som sakta men säkert omfamnas av fler och fler vokaleffekter. Låten konkluderar i ett antiklimax som leder in till det torra slutspåret Like Ivy, som är uppbyggt av udda leksaks-låtande instrument, där den lekfulla estetiken från Fuzzybrain skiner igenom. Men kanske passar den mer komiska och charmiga produktionen på debutplattan än på den mer ambitiösa uppföljaren.

Ett återkommande problem på Harmony House är dess osäkra personlighet – ligger fokuset på att kombinera det gamla med det nya eller tvärtom? Efter en udda start plockar albumet upp sin fart med 70- och 80-talsinfluerade låtar, men mot slutet försvinner dock det tillbakablickande soundet i utbyte mot udda konstruerade indiepop-ballader. Namnet Harmony House lever delvis upp till sitt namn, med falsettoharmonier som kan få den stelaste att vilja röra på höfterna. Däremot sker detta på både gott och ont genom att musik prioriteras över text. Vad som saknas i låtskrivandet kompenserar artisten i trallvänliga melodier. Är detta popmusikens eviga förbannelse? Självklart inte! Album som tex. Graceland av Paul Simon (ett av Strubles favoritalbum) är ett av många exempel som genialiskt kombinerat text och musik.

Men hur rättvist är det egentligen att jämföra en nybörjare med en veteran? Sloan Struble är ju trots allt bara 21 år och kanske är det orättvist att jämföra denna begåvade gen Z-musiker med sin hyllade boomer-idol? Kanske lyckas den unga artisten bättre nästa gång – talangen finns!

Text: David Brignoli, @david_brignoli

/

Recension: Harmony House – Dayglow