tusen täta lögner in
Hanna Järver
8
Hanna Järver har flutit stabilt på det svenska pophavet de senaste åren. När hon år 2016 släppte EP:n Närke lät hon de poppiga melodierna och skimrande produktionerna genomsyras av vemodiga texter och avtrubbade vokalframträdanden. Inget i sig unikt koncept – men däremot ett uttryck som visade sig resonera mer än väl med Sveriges rusjagande, känslotörstande publik. EP:n följdes av debutalbumet So Long, som med sina elva spår balanserade lättsamma och adrenalinspäckade spår med melankoliska, råa vardagsbetraktelser.
När Järver nu släpper sitt andra album tusen täta lögner in har det gått två år sedan debuten. Det märks att tid har passerat: ljudbilden har förändrats, Järvers ton har blivit ännu mer avtrubbad, tempot har dragits ner ytterligare. En sak som dock inte har förändrats är texterna – de är precis lika drabbande som på debutalbumet och Järvers förmåga att gestalta sin samtid är lika knivskarp nu som när hon släppte sina första låtar. Ett obrytt, snudd på arrogant känsloläge genomsyrar albumet, samtidigt som textraderna rymmer mer än vad de säger: “Har sovit i nån annans säng / Bryr mig noll / Kan knappt försörja mig själv / Ens en gång / På andra sidan Stockholm / Spelar det roll / Vem av oss som ligger / Vem som står” sjunger hon på n o l l.
Det finns en puls i vartenda spår på tusen täta lögner in, en nerv som rycker till när basen mullrar, och sparkar igång en kedjereaktion som är svår att värja sig mot. Något bultar ständigt under ytan. Det poppiga skimret från So Long är nästan helt bortslipat – istället är ljudlandskapet mörkare, mer dämpat. Albumets första spår a p o c a ly p s e tar ut svängarna i produktionen, syntsekvenser som osar 80-tal blandas med ett vokalframträdande vars släpighet andas samtida nonchalans. Albumets andra spår kalmar slott är i sin tur något ljusare, luftigare i produktionen. Samtidigt är texten precis så dystopisk och distanserad att den skaver: “Vi stod vid Kalmars slott / Utan nån framtid förstås / Innan jag visste nåt / Om designpikés och sport / Att nån vill ha mig till sånt / Fast allt går under nån gång”. Den experimentella andan är subtil men ständigt närvarande genom albumets låtar, och skapar ett intryck som känns genomtänkt men samtidigt fullt av känsla.
Albumets enda svaghet är kanske just att det är ett album. Spåren står starkare var för sig, glänser mer när de inte kommer i följd. Troligtvis är det just det genomgående, dämpade uttrycket som skapar denna effekt: det saknas liksom en skiftning i känsloläge, i ton, även om tempo och tematik stundtals varierar. Överlag bör detta dock inte vara ett större problem – majoriteten av Järvers lyssnare består ändå av en generation som är för tankspridd för album, van vid att shuffla i spellistor och lyssna på enstaka spår. Trots att albumets låtar åtnjuts bättre var för sig, finns det en röd tråd som förenar dem och som gör att genomlyssningen känns intressant och medryckande.
På tusen täta lögner in gestaltar Järver ett liv och en samtid som består av ris och ros, rus och ras. Det är Mallorcaresor och McDonalds, parkbänkar och weekends till Mars, Gud och amfetamin och trött förtjusning över vardagens gråa realism. Det finns en känsla av uppriktighet över spåren, en naken ärlighet som genomsyrar både energiska min bästa vän och den långt mer avskalade helvete. Järver lyckas kombinera orden med tonen och melodierna med produktionerna på ett sätt som känns. Det är verklighetstroget, relaterbart, atmosfäriskt och inte minst: väldigt, väldigt snyggt.
