fbpx

Gold-Diggers Sound

Leon Bridges

6

En nutida artist som, likt våra favoritsoulartister från sena 50-talet, konsekvent lyckats bibehålla ett tidlöst retrosound är Leon Bridges. Vid släppet av debutalbumet Coming Home syntes inspiration i stil, musik och charm från bland andra soullegendarerna Sam Cooke och Otis Redding. På det andra albumet Good Things tog han oss till 70-talet där influenser från band som The Stylistics och Chic visar sig i låtarna bakom Bridges yppiga röst. På det nya albumet Gold-Diggers Sound vill han dela med sig av en ny upplevelse. För att skapa rätt tankesätt och attityd för detta bosatte sig Bridges tillfälligt på den facilitet med hotell, studio och bar i östra Hollywood som albumet sedan blev döpt efter. 

Estetiken från Gold-Diggers sporrade soulartisten tillsammans med producenterna Ricky Reed och Nate Mercereau att skapa ett modernare album där även 80- och 90-talets R&B samt jazz dominerar. Introlåten Born Again, den enda låten som inte skrevs på hotellet, talar om den helande kraften som pandemin hade i Bridges liv. Låten som skapades av producenten och pianisten Robert Glasper, och byggs långsamt upp med lugnande trumpeter och keyboard följt av R&B-element som tar upp takten. Likt det bpm som låten avslutar med i Born Again, fortsätter Motorbike med. Bridges röst står helt klart i fokus när han sjunger om att ta vara på det som sker i nuläget över dämpade trummor och gitarr. I musikvideon regisserad av Anderson .Paak får man se element från Bonnie och Clydes livshistoria samt filmen Pulp Fiction vilket alstrar en kreativ vinkel till narrativet. Enligt Bridges vana trogen får man en blandning av retrokänslan med en modern överblick. Låten hade dock kunnat byggas upp mer mot bryggan och framhävt hans vackra röst och samtidigt förmedla känslan som de lyckades så skickligt med i musikvideon. 

Bland de elva spåren är Steam den låt som svänger mest. Däremot förväntade man sig att denna R&B-tune med funk-element i midtempo tydligare skulle förmedla den känsla som Bridges beskrev att han vill att man ska få ut av låten. I en intervju med Apple Music berättar sångaren “It’s like a vibe of being at the party and the party gets cut short, and you want to prolong the hang, and so the best thing to do is just bring it on back to the hotel for the after-party”. Med detta sagt vill man höra Bridges utnyttja mer av sitt röstomfång på Steam, speciellt i bryggan och slutet av refrängen där han istället lugnar ner tempot. 

Bridges sjunger om ett sårbart och blottande ämne som inte lika ofta lyfts från ett manligt perspektiv i Why Don’t You Touch Me. Låten kretsar runt ett par vars kärlek för varandra bleknar bort: “If you’re still in love, oh, like you’re sayin’ / Thеn why don’t you touch me? Yeah / I’m dressin’ to thе nines and your eyes strayin’ / Oh, why don’t you touch me?”.  Till avslappnad gitarr och bas förmedlar Bridges sorgen av att befinna sig runt en partner som är emotionellt frånvarande och hur mycket den känslan kan skada båda parter. Tillsammans med Ink sjunger även Bridges om sin före detta partner och hennes nya pojkvän i Don’t Worry. Med gitarren och Inks stämmor förmedlas en lätt country-känsla samtidigt som låten håller sig sann till Bridges retrosound.

Bridges delar med sig av olika perspektiv och milda genrebyten på albumets slowjams. Sho Nuff ska enligt Bridges vara albumets mest sensuella låt, där den soulfyllda basen och smaskiga lyriken bidrar med en mer glödande stämning. Trots att hans röst har potential att vara mer rykande blir framförandet för monotont. Låten som istället stjäl denna benämning är Details. I samband med gitarriffet och jazzkomponenterna får låten ännu mer av en sexig anda runt sig. I Magnolia lockar Bridges in oss med endast den begärliga gitarren samt sin röst där han nu tillåter sig utnyttja sin röstprestation. Sen slår trap-trumman in och det blir ännu mer av en medryckande stämning. Det finns dock en viss risk att låtarna smälter samman. När man lyssnar på låtarna flera gånger blir det svårt att skilja dem, vilket riskerar att de blir uttjatade snabbare än vad de förtjänar att bli. 

Som reaktion till Black Lives Matter-rörelsen samt mordet på George Floyd släppte Bridges singeln Sweeter i juni förra året. Låten med tung, emotionell lyrik vidtalar lyssnaren om känslan av att ens liv inte har ett värde. I samarbete med producenten och artisten Terrace Martin som vackert spelar saxofon på låten, flyter Bridges fängslande röst samman med den vackra melodin. I den trånande Blu Mesas delar Bridges på ett närapå poetiskt vis med sig om sina osäkerheter kring sin förmåga och utseende och den ensamhet han har känt. De strängar som fångar lyssnaren följt av en enkel trumma som stödjer hans milt ekande röst ger meningen bakom orden en större inverkan – samt ett rörande och passande avslut på albumet.

Gold-Diggers Sound är ett lättlyssnat och behagligt album, men samtidigt infinner sig en frustration över att många låtar inte byggs upp mer utan håller sig relativt monotona. Istället för att ta mer risker genom att utnyttja det älskvärda register han besitter får lyssnaren nöja sig med relativt enformiga spår. Trots detta kan man med all säkerhet se värdet i detta album. Leon Bridges uttrycker sig vackert om kärlek och sorg och det är tydligt att textförfattandet är en av hans styrkor. Med både fängslande lyrik och ett flertal jazzelement kombinerat med allt från R&B till country transporterar Bridges lyssnaren till Gold-Diggers jazzbar där man sitter med tungt hängande huvud, smuttar på ett glas rött och njuter av lena saxofoner. 

/

Recension: Gold-Diggers Sound – Leon Bridges