Bild: Netflix

Recension: Glória

Det går nog att påstå att den portugisiska Netflixserien Glória har gått lite under radarn i Sverige. Glória betyder ”ära” på portugisiska, men är också namnet på den radiobas där detta kalla krigets spiondrama utspelar sig. Att Portugal gör debut på Netflix är en välkommen utveckling i ett medielandskap som annars domineras av engelskspråkiga produktioner. Frågan är dock om serien i sig trycker tillräckligt mycket emot klichéerna.

Spionlivet har alltid tilltalat mig av olika anledningar. Men det brukar inte i sig vara tillräckligt för att jag ska ta mig an flera timmar av soffliggande. Glória har bara nått topp 10 på Netflix i just Portugal, men också i Luxemburg där en betydande andel av befolkningen talar portugisiska. I Sverige verkar inte någon ens ha twittrat om det. Varför just jag utav alla svenskar, förutom Dagens Nyheters Jan Eklund, råkade klicka play på det där första avsnittet förklaras antagligen av att jag i detta fall råkade jag befinna mig i Portugal, och likt Luxemburg också råkar tala portugisiska. Serien tilltalar just någon som mig, som med mina tre pass visiteras extra noggrant av säkerhetskontrollen på nordeuropeiska flygplatser. Just därför är det faktiskt förvånande att jag inte håller helt med Eklunds entusiastiska syn på serien. 

Året är 1968 och den unge krigsveteranen, tillika son till en högt uppsatt politiker, João Vidal (Miguel Nunes) flyttar till den lilla byn Glória do Ribatejo för att jobba på den hemliga portugisiska radiobasen Raret, där västerländsk propaganda skickas ut över järnridån. Det CIA-chefen i Portugal, Anne O’Brien Wilson (Stephanie Vogt), och hennes man James Wilson (Matt Rippy) som ansvarar för Raret inte vet, är att João inte bara är där å sin fars vägnar, utan spionerar också på uppdrag av Sovjetunionen. Det som följer är en trepartsintrig där kalla krigets supermakter tävlar med Portugals egen spionverksamhet om kontroll över framtiden. Romans har en central roll i handlingen; central nog att kräva att jag inte uttalar mig för att inte röja några saftiga plot twists.

Glória har många positiva aspekter. Miguel Nunes ger prov på att han är en skådespelare i världsklass med sin gåtfula tolkning av João. Plåtningen är av högsta kvalitét. André Szankowski komponerar varje bild som en sann mästare. Ljussättningen och färgerna påminner om van Hoytemas filmer (tänk Spectre, Tenet, Interstellar) fast med tyngden på en gulblå kontrast. Kostymerna och rekvisitan tar en tillbaka till ett 60-tal av högbudget-kaliber trots att miljöerna är ganska begränsade i antal. Miljöerna är dock nya för genren. Oftast verkar kalla kriget-skildringar hoppa runt mellan Berlin, Moskva, Rom, London och Paris. Helt naturligt såklart, men det är stimulerande med nya vyer, ett nytt språk, och nya historiska kontexter; en påminnelse om att historien händer överallt. Det kanske till och med går att fånga upp en hel del historia som till exempel att Harry Potters Salazar Slytherin fått sitt namn från den portugisiske diktatorn Salazar, eller att Portugal la 40% av sin statsbudget under 60-talet på att föra krig mot frihetsrörelser i sina kolonier. Sådant kräver dock lite fantasi och en vidare sökning på Wikipedia om man inte redan är insatt.

Det man inte lär sig är något om kalla kriget, utöver det en Bondfilm kan förmedla. Visst är själva spioneriet mycket mer realistiskt än i en Bondfilm. Det här är ingen actionfylld rulle där huvudkaraktären hoppar från helikoptrar och spränger en hemlig militärbas i luften. Eller ja, inte samtidigt i alla fall. Vill man hitta en parallell är denna serie mycket närmare den fantastiska The Americans (2013–2018) där spionerna är helt vanliga människor som lämnar deaddrops och avkodar nummer för hand som spelas på olika radiokanaler. Vad är det då som inte gör Glória till en direkt klassiker? Främst är det tre saker som tär när jag tänker på den första säsongen.

Det första är avsaknaden av det feminina. Det kanske förändras i framtiden, och jag kanske är för hård som svensk sociolog, men jag vågar inte påstå att alla avsnitt skulle klara Bechdeltestet. Det skulle kunna hävdas att huvudkaraktären João, perspektivets utgångspunkt, lever i en mansvärld i 60-talets patriarkala Portugal, och att berättelsen därför speglar detta. Men det saknas kvinnliga karaktärer som reagerar på mer än vad en man tänker eller gör. Vissa av berättelserna försöker väva in ett kvinnligt perspektiv i en annars helt mansdominerad genre, men stannar, än så länge, i ganska reaktiva klyschor. Undantaget utgörs av en sovjetisk agent, Irina (Ana Neborac) med en väldigt underlig brytning. Hon porträtteras dock som en hänsynslös och brutal KGB-spejare, vilket tar mig till mitt andra huvudbry.

Kalla kriget i väst porträtteras oftast som en konflikt mellan gott och ont. Här menar jag inte bara som en politisk kamp mellan frihet och förtryck, utan som en materiell realitet förmedlad genom karaktärers endimensionella österländska ondska. På den mer extrema sidan finner man ofta filmer som James Bond, men också serier som Stranger Things eller till och med Chernobyl. Kommunisten eller ryssen porträtteras som av naturen ondskefull, och alla historiska perioder som lika grymma som Stalins 30-tal. Några filmer och serier, trots att de produceras i väst, lyckas dock med att måla upp en mer komplex bild av den politiska verkligheten. Ett exempel på detta är just The Americans, även om den också alltid färgsatte Ryssland lika grått som Stockholm under novemberslask. Glória, även om den försöker visa komplexiteten i Salazar-diktaturens relation med USA, lyckas mindre bra med att visa mänskligheten och motsättningarna i den Sovjetiska ideologins verklighet; detta trots att huvudkaraktären är en spion åt just Sovjet. Hade huvudpersonen varit en spion i Portugals eller USA:s tjänst hade detta varit förståeligt, men efter tio avsnitt fortsätter man att undra vad det är som är så frestande för João i Brezhnevs öst. Kanske är detta en avsiktlig frågeställning som manar tittaren att längta efter ännu en säsong. Jag kan bara hoppas att sådant är fallet och att det kvinnliga perspektivet också nyanseras en del i en möjlig fortsättning.

Mitt tredje och sista huvudbry är dock inte något som kan repareras, för det är de trosprång vilka tittaren konstant behöver ta. I och med att serien gjorde ett val att vara mer realistisk i spionhantverkets skildring, blir motsättningarna mellan dessa verkligheter och hur vissa saker går obemärkt förbi påtagliga. Exempelvis verkar en blodstänkt bil parkerad högst upp på en kulle mitt i byn gå obemärkt förbi för alla utom Joãos kärleksintresse. Sådant tvingar den kritiskt tänkande tittaren att konstant påminnas om att detta trots allt bara är en Netflixshow. I stort sett hela tiden undrar man hur ingen la märke till det eller varför ingen följde upp ganska självklara spår. Jag blir i alla fall inte helt fängslad.

Med det sagt är Glória trots allt värd en titt. Trots min kritik är det nya perspektivet och kvaliteten tillräckligt vass för att få en att undra varför den inte har slagit igenom utanför Portugal och Luxemburg. Med tanke på att utländska serier som Lupin och urusla serier som Bridgerton har gjort succé finner jag ingen annan anledning än språket som förklaring till varför det inte är fler som har sett Glória. Antagligen är portugisiska, speciellt europeisk portugisiska, fortfarande avskräckande för den som befinner sig utanför den lusofona världen. Vill man sätta in sig i kalla krigets spioneri, eller fara tillbaka till 60-talets estetik, är det här definitivt en show värd tiden. Men att se på Glória är också en investering; en investering i både en ny säsong och i en mer diversifierad kulturell upplevelse än den anglofili som dominerar vår samtid. Om fler vågar klicka play får vi förhoppningsvis en riktigt klassiker nästa säsong än bara en ”värd tiden” som den är nu.

Text: G. V. Rindborg, @gabrielrindborg