fbpx

Filmen

Jaqe

8

Mellan singlar, EP:s och storartade gästspel har Arlövsonen Jaqe under det senaste decenniet lyckats göra ett stort avtryck på hiphopscenen. Med sin oförglömliga vers i Ortens Favoriter (Remix) satte han Arlöv på hiphopens karta, och den starka insatsen på låten I Centrum med Mack Beats lever kvar än idag. Det är däremot först nu, tio år in i karriären, som Jaqe släpper sitt debutalbum Filmen. Albumet är åtta spår långt och fullspäckat av varierande samarbeten, allt från rockbandet Dungen till R&B-stjärnskottet Mona Masrour.

Projektet inleds med titelspåret där produktionen är, med brist på en bättre förklaring, filmisk. Känslan upprättas av dess häftiga elgitarr och trummor som driver hela produktionen, samt den oförutsedda pianoslingan som får sitt eget solo mitt i låten och stjäl rampljuset. Lyssnaren transporteras till ett drömlikt universum som Jaqe och producenterna Otman Ben Smail och DJ Haydn skapat; låten känns som grynig filmkvalitet och en skär solnedgång. 

På spåret som följer, Henny, hörs en färgsprakande, basdriven produktion som i den första halvan följer en lekfull rytm. Mitt i låten träder popsångerskan Esther in, och takten byts ut mot en sagolik melodi. Atmosfären blir något mer äventyrlig och föreställningen om skog, dimma och gråa skogssiluetter dyker upp i lyssnarens huvud. Det råder ingen tvekan om att Jaqe, gästerna och producenterna lyckats förfärligt bra med att skapa bildliga uttryck hos åhörarna.

Som kontrast till de rika produktionerna innehåller albumet spår som har en mycket mer avskalad produktion, däribland låtarna Fatima och Korset. Dessa låtar avdramatiserar albumets sound så det inte blir alltför stort och bullrigt. De produktionsmässigt enkla spåren är däremot lika starka tack vare Jaqes beundransvärda formuleringar och varma uttryck. I Fatima sjunger han “Gör som du vill / Jag la min hand i annans precis” och det är tillräckligt för att känna molnet av vemod som hänger över relationen. Hans besvikelse och önskan om ett bättre slut ekar högt, och resulterar i att låten – trots dess skygga produktion som under den större delen av låten endast består av en synt – ändå blir en av de starkaste på Filmen

Något som återkommer på albumets alla spår är Jaqes sätt att manipulera rappen till att förmedlas i korta och ofullständiga rader, lite som om han försöker sortera känslorna i små, avstubbade bitar. Kanske är dessa avbrutna, nästan kryptiska rader ett sätt för Jaqe att behålla sina allra innersta tankar för sig själv, och samtidigt lämna utrymme för lyssnarna att själva få tolka det outtalade. Hursomhelst funkar det hackiga flowet över den mastiga produktionen oerhört fint. Jaqe tar munsbitar av kärlek, tvivel och spirituella reflektioner och lyckas iscensätta dem på 20 ynka minuter.

Albumets ytterligare särdrag är spårens otraditionella uppbyggnad. Oftast innehåller de en lång vers, och ingen refräng. Jaqe lägger sina rader och låter produktionen eller gästspelet fylla upp resten av speltiden. Detta sätt att formulera konsten på är annorlunda från hur hiphopen brukar se ut, men talande för Jaqes stil. Hans rap är något nischad och faller kanske inte alla hiphopkonsumenter i smaken. Formen känns därför genuin och kompromisslös: som om han bortsett från andras förväntningar på hur hiphop ska vara, och istället skapat det han vill skapa. På Snake rappar han “De har satt mig i för tight fack / Jag måste ha mitt svängrum / spelrum” och tesen stärks.

Jaqe har beskrivits som ett unikum, direktciterat från musikjournalisten Hasan Ramic som menar att “han saknar både motstycke och förlaga”, och det kunde inte förklarats bättre. Mellan rapparens målande språk och starka produktioner blir Filmen än en påminnelse och ytterligare uttryck för rapparens egenhet och kreativitet – en påminnelse om att ingen annan gör det som Jaqe.

/

Recension: Filmen – Jaqe