fbpx

Faith

Pop Smoke

2

Sommaren 2021 är i full fart och Republic Records har bestämt sig för att ge oss ännu en postum skiva, som bäst liknas vid en feature-karusell, från stjärntalangen Pop Smoke. Faith exemplifierar en ny nivå av att smaklöst försöka utnyttja en bortgången artists hype och kredd.

Artisten, som brutalt sköts till döds i början av 2020 efter ett inbrott, exploderade i popularitet året innan med hits som Dior och därefter med den första postuma skivan Shoot for the Stars, Aim for the Moon som toppade Billboards hiphoplista i över 19 veckor. Även om skivan var massiv och exekutivt producerad av mentorn 50 Cent, kändes den lite väl fullproppad med features. Alla artister med rätt kontakter skulle få en feature på Pops musik, som en trendig fluga. Deluxeversionen av Shoot for the Stars droppade några veckor efter ursprungsläppet och klockar in på över 100 minuter, med features från artister från alla hörn av hiphopbranschen – Swae Lee, Quavo och Future berikar en låtlista bredvid artister som Burna Boy, Jamie Foxx och 50 Cent

Kritik åsido, hade superskivan ändå Pops rykte och kulturella arv i högsta åtanke. Pop ansågs vara ledstjärnan för en potentiell ny våg av popularitet för hiphop från New York, i en era då regionen inte alls har samma färgglada, distinkta appeal som västkusten och powerhouse-branschstaden Atlanta. Shoot for the Stars jobbade med detta. Det fick inte bli fel.  Och fel blev det inte: skivan blev extremt populär. En fin hyllning.

Faith (döpt efter den bortgångna artistens kursiva ansiktstatuering på vänstra sidan av pannan) landar nu ett år efter Shoot for the Stars, som i skrivande stund fortfarande är på plats 12 på Billboard 200. Efter en snabb spaning över låtlistan hittar man artister som Kanye West, Dua Lipa, Rick Ross, två Pusha T-features samt produktioner från The Neptunes parade med Pharrell-features. När Dua Lipa glider in på skivans femtonde spår Demeanor över Doja Cat-liknande funkproduktion står det tydligt: en bortgången artist är kanske grymt nog ett skivbolags våta dröm. 

Skivan öppnar med introt Good News där Pop Smokes mor Audrey Jackson pratar om sin son över beatet från Pops tidigare låt Welcome To The Party. Spåret låter som ett klipp från en begravning. Jackson berättar att Bashar, som Pop egentligen heter, betyder bringer of good news, innan låten snabbt övergår till trappiga More Time – ett av de fåtal spår på skivan som inte har features. Hooken “More time / Melly and D-Nice still in the cage, more time” anspelar på hur det aldrig finns nog med tid att umgås med de man älskar innan de försvinner. I Faiths kontext anspelar den även på att Pop Smoke inte fick nog med tid i livet. 

Tell The Vision övergår från More Time som ett stick, där Kanye först i en mycket oklar feature hojtar och klackar “Tele, vision / Tell the, vision”. Denna låt skulle alltså varit med på fjolårets osläppta DONDA. Kanyes hön-impression fungerar som introduktion till en HOT97-sample från Angie Martinez radioshow från dagen Pop Smoke dog, tätt följd av artistens vers – med semi-hooken “Look, / Nigga, we made it (Grr, woo, bah) / Nigga, we made it, we made it (Woo) / Nigga, we made it (Woo)”. Vid första lyssningen av Good News, More Time och Tell The Vision låter de som en och samma låt och hade de släppt denna långa overtyr som en enda lång episk introduktion hade det utan tvekan varit bättre för skivan. Efter denna inledning byter skivan nämligen ton helt.

Pop Smokes del på Tell The Vision markerar slutet på skivans inledande parti, som kretsar kring att iscensätta plattans hyllningstema. Pusha T öppnar sedan sin vers på låten med “Look, Tyler got the album of the year, for now / But Pop about to drop, I see the platinum in the clouds”. Detta är startskottet: från och med nu finns inga “hommage”-element längre att hitta på skivan.  Den giriga karusellen har börjat. Klart Pusha T ser platinum in the clouds när han erbjudits privilegiet att spela en så central roll i sommarens nya blockbuster-Pop Smoke skiva! Yugh.

Hör och häpna: Tell The Vision skulle alltså egentligen varit på Wests superhypeade skiva DONDA. Tankarna går direkt till DJ Khaleds låt Nas Album Done på albumet Major Key från 2016. Nas Album Dones enda syfte var att skapa hype inför Nas kommande platta som då var mycket eftertraktad. Att inkorporera en legendarisk rappares promo i en egen låt, som gav media ännu mer att skriva om båda artisternas skivor, var ett respektabelt genidrag från Khaled. Samma sak hände här, fast till skillnad från Khaleds ömsesidiga co-sign har West rent av kapat Faiths inledande parti; nu talas det om att DONDA kanske släpps nästa vecka. West lyckades inkorporera Faith i sin marketingcirkus. Superrespektfull hyllning till Pop Smoke! Eller?

Efter detta har skivan få starka stunder. Top Shotta är undantaget. Pops mörka, brutala drill-rap som refererar till tidigare Pop Smoke-hooks låter perfekt över den glada, somriga Neptunes-produktionen. Säkert inget sammanträffande att Pusha T lyckades infinna sig precis intill Pop på detta spår – kanske har han trots allt en kristallkula som förutspår var exakt på himlen som the platinum clouds kommer infinna sig. Utöver det är drill-anthemen 30 med Bizzy Banks på hooken skivans tyngsta banger. Kadensen är sjuk och för en gångs skull låter Pops vers inte inklippt när han direkt refererar till Bizzy i sin vers. Manslaughter parar smakfullt upp Pop med Rick Ross för första gången – att Ross inte fick chansen på senaste skivan är förvånande med tanke på att han låter perfekt tillsammans Pop. 

Hur som helst hade skivan, utan dessa spår, varit katastrofal.

För på andra hälften av skivan bland features från Takeoff, Kid Cudi och Future, samt Pops sjätte Quavo-kollaboration (varav fem är postuma), börjar det hela låta ganska poänglöst. Korta Pop-hooks, knappt en vers från albumartisten, och features som verkligen måste släpa låtidéer för att de ska smältas ner till ordentliga låtar. Spoiled med Pharell och Neptunes är mysig men så himla kort. Pop ger oss en kort hook, Pharrell ger oss en vers, sen ännu en kort Pop-hook och that’s it. En låtidé. Är det så här vi hedrar våra bortgångna artister? Ge oss då en demoskiva istället! Snälla. Acapellaspåret Woo Baby Interlude har ingenting som helst att göra med den relativt snygga Chris Brown-assisterade R&B-dängan Woo Baby.

Bättre än så blir det inte på skivans andra hälft. Pop får två korta egna spår utan features –  sköna brisar från resten av skivans ofokuserade icke-ambition, vars inverterade klimax är Dua Lipa som ger oss årets mest cringe:iga textrad: “You can’t say Pop without Smoke / So fill up your lungs, my diamonds’ll make you choke / You like the way I move / My demeanour is meaner than yours / So clap for the encore / You can’t say Pop without Smoke”. Ah. You can’t say Pop… without Smoke. Vi vet, Dua. Vi vet. Denna låt sägs ha varit planerad sedan 2019, men ändå. Bör man gå igenom med sådana här typer av satsiga, konstiga, lågkvalitativa crossover-projekt om en artist gått bort? För bra låter det inte i alla fall.

Mot slutet av skivan står det klart att Faith framstår mer som ett DJ Khaled-liknande samlingsalbum än den hederliga, äkta rappen Pop Smoke lyckades fånga i sin tidigare musik. Pop Smokes talang och känsla räckte för att hans musik skulle låta fet. Det var han som gjorde att han blev erkänd och respekterad. Inte megastjärne-features som vi redan hört en miljon gånger. Utöver Pops verser är musiken och produktionen på denna skiva ersättningsbar. Majoriteten av dessa features har inget att göra med Pop Smoke. De skulle kunna infinna sig på nya Chris Brown, nya Pusha T, nya Swae Lee, nya Migos, ja, nya Dua Lipa också verkar det som – och man hade inte märkt att de egentligen “hör hemma” på Faith

Skivans mycket simpla koncept – att hedra Pop Smoke – är pitchen. Om skivan inte lever upp till den pitchen måste detta speglas i bedömningen. Steven Victor, Pops vän och manager, kommer troligtvis hyllas för att ha hedrat Pop Smokes minne någorlunda smakfullt för bagateller som att han inkluderat studiosnack, impromptu skratt och kommentarer kring låtarna från Pop på skivan. Men det hela framstår bara som en cash grab. Och få kommer våga kritisera detta, för då kritiserar man ju Pop Smokes minne. Genialiskt. Man har lyckats skapa en postum megastjärna. Vilket är förståeligt: det finns pengar att tjäna på Pop Smoke, och Pop hade kanske till och med varit okej med att hans medarbetare såg så mycket framgång som möjligt tack vare hans postuma musik. Men till vilket pris? Var går gränsen?

Pop Smoke hade potentialen att bli en av de bästa artisterna någonsin. Och visst, han ville göra pop. Han höll sig inte bara till hiphop. Men det gör inte Faith mindre plastig och tunn. I den här takten kommer vi, efter skivans urblåsta deluxe som i skrivande stund precis släpptes, få trettio nya spår på nästa skiva sommaren 2022. Och det behöver vi inte. Shoot for the Stars, Aim for the Moon skapades under respektfulla omständigheter, med känsla, och det tragiska slutet på Pops karriär i beaktande. Med sina 34 spår, räckte den. RIP, Pop Smoke. 

/

Recension: Faith – Pop Smoke