Eros Agape Philia

Sara Parkman

Svenska folkmusikern Sara Parkman har under lång tid varit ett känt namn på den svenska musikscenen. Efter cirka 10 år av att ha turnerat och släppt skivor tillsammans med andra, släppte hon sitt första album, Sara Parkmans skog, under sitt eget namn år 2016. Hon är också verksam som skribent, krönikör på tidningen ETC och dramatiker. År 2010 skapade hon nätverket Folkmusiker mot rasism, som vill omdefiniera uppfattningen om folkmusiken som något nationalistiskt och exluderande. Hon blev utnämnd till årets artist vid Folk & världsmusikgalan 2017 och 2020 tilldelades hon Dagens Nyheters Kulturpris. Att hon höjts till skyarna gör henne dock inte utom räckhåll, i hennes nya album får lyssnarna komma henne nära. Titeln på hennes nya album, Eros Agape Philia, består av grekiskans tre ord för kärlek: Eros, den erotiska eller den romantiska; Agape, den gudomliga; och Philia, den vänskapliga eller familjära. Utifrån dessa tre ord har albumet konstruerats och blomstrat. 

Albumet inleds med Preludium, fiolen är sträv och stämmorna vemodiga. Redan här skapas en känsla av storhet, introt känns som att kolla ut på ett ändlöst landskap eller ned i ett bottenlöst hav. Man förs in i albumet med känslan av att allt kan hända, vilket är spännande. Utemere! känns som en stridssång, Parkman anammar inte bara det instrumentala från en svunnen tid utan det speglas också i sättet hon sjunger. Melodin för också tankarna till det medeltida, med sina skarpa vändningar och höga toner som ropas ut. Här finns Agape och elden som brinner ut i fingrarna. Albumets tredje låt Björnen har en tyngre text och berättande till skillnad från tidigare låtar, där texterna är lite mer abstrakta. Björnen känns som en tonsatt sägen eller berättelse. “Och den bet mig / Hårt i armen / Som den visste min hemlighet / Alla tittar / Ingen hjälpte / Jag fick klara mig alldeles själv”. Meningarna är enkla och dramatiska, smygande. Här får vi också ta del av mer moderna influenser, den atmosfäriska synten och refrängens ljudbild för tankarna till svenska popartister som till exempel Linnea Henriksson. 

Blandningen av det forna och det samtida går att finna på flera ställen i albumet, som till exempel i låtarna Neonljusen och Rosen. Det finns ett tickande trumbeat och en melodi som känns i stil med 2010-talet, medan stråk och orgel behåller folk-känslan. Samma influenser genomsyrar den följande låten Till Sakla, här går det nya och gamla hand i hand. Låten avslutas med en kraftfull sångteknik som klingar medeltida över elektronisk pop, något som blir en väldigt intressant blandning. Även Mörkgröna älven, som är ett samarbete med musikern Markus Krunegård, rymmer dessa många lager, en folk-indieduett med inslag av gnisslande fiol och klappande händer som håller takten. Musiken är definitivt egen, och Parkman gör det hon gör ruskigt bra. 

Philia, det vänskapliga eller familjära, går att finna i låten med den vackra titeln Mammakroppar. Mycket bubblar upp under lyssningen, ljudbilden är sparsmakad med endast dov cello och stämmor som svarar på sången. Låten får en att vilja omfamna sig själv och folk runt om sig. Den innehåller hud och kött, hjärtat och pulsen bakom orden är högljudd. Meningen som avslutar låten biter till rejält: “Hur mår man? / Lyckan att få va / Låta va / Mamma / När du badar är du vacker”. Ack bliv i sin tur är porlande och förtrollande som en brusande älv. Det gudomliga finns närvarande i nästan alla albumets spår i form av storhet och intimitet, känslan av svindel, eller som i denna låt där det gudomliga skenet läggs på livet och varandet. Får lyssnaren att blicka inåt och häpnas över det alldagliga. 

Låten som är döpt efter albumets titel, Eros Agape Philia, handlar om liv och kvinnlighet. Den börjar vid slutet med frasen “Å på min grav ska det stå / Som hon har längtat / På min grav ska det stå.” Här benämner hon temat och titeln på albumet som det hon växte upp på, att hon har skapats av romantik, det gudomliga och det familjära. Budskapet breder också ut sig över kvinnor runt om i världen, “hon” blir inte bara Parkman utan alla kvinnor. Det finns en enorm sentimentalitet och tillhörighet i detta spår. Albumets rundas av med Finnas, inte finnas, ett spår som är tungt i sången. Den känns som ett naturligt avslut med en enkel text som lämnar plats för reflektion hos lyssnaren. 

I en intervju med Hymn säger Parkman om skapandet av albumet att “Jag får älska och bli älskad. Och det behöver vi nog alla öva på. Kärleken är nog det som till sist kan rädda oss från eländet och då får väl jag dra mitt strå till stacken och skriva lite love songs som kan få oss att bli lite bättre på det”. Det fångar albumets känsla – lyssnaren får känna vänskaplig och het kärlek, den som gör ont, den till en själv, den till livet och alla runt omkring en. Albumet är verkligen i sin egen klass, inte bara för att det är unikt, utan också för att utförandet är väldigt starkt. Parkmans musikaliska landskap är magiskt och tidlöst, en varm och nostalgisk plats med täta skogar och mörka vrår. Djupet är ett sådant som inspirerar lyssnaren att utforska både inåt och utåt. Efter lyssningen vill man direkt trycka på replay.