Recension: Entergalactic
Entergalactic är en animerad romantisk komedi skriven och producerad av självaste Scott Mescudi, aka Kid Cudi. Kid Cudis nya album släpptes samma datum som filmen hade premiär, med låtarna som soundtrack. Fletcher Moules gör sin regidebut med filmen som dedikerades till hans och Kid Cudis vän, den bortgångne Virgil Abloh, som var filmens costume-designer.
Entergalactic följer Jabari, en 30-nånting gatukonstnär som blivit anställd av ett Marvel-liknande företag för att göra om sin konst till en serietidning. Detta ger honom möjligheten att flytta in till en lägenhet i centrala New York, där han lär känna sin granne, fotografen och konstnären Meadow. De märker att de har mycket gemensamt, blir snabbt vänner och inleder en relation. Relationen är dock inte riktigt ett förhållande, som det ofta är i filmer med två individer som tycker om varandra i från start. Det är lite mer av en process över att spendera tid tillsammans som leder till att de börjar tycka om varandra mer, samtidigt som båda har höga ambitioner som kommer i vägen.
En 20-talets love story
Berättelsen är inte mer komplicerad än så. Den som förväntade sig mer med en så spejsad titel som Entergalactic bör sänka förväntningarna kring handlingen. Med det sagt, så tycks det vara meningen att inte ha en stark handling. Genom alldagliga dialoger och banala händelser hanterar filmen en romans i vuxen ålder på ett mer relaterbart sätt än vad många andra filmer i den genren ofta gör: Jabari och Meadows datingprocess har ett naturligt tempo och rytm — de är förtjusta, men inte blixtkära i varandra på en gång, gör inga over-the-top eller avgörande romantiska gester, men ändå tillräckligt fina för att visa att karaktärerna tycker om varandra (Jabarri skjutsar hem Meadow på sin BMX, Meadow fotograferar Jabarri medan han visar henne hans första graffitimålning, etc). Allt detta medan de stöttar varandras ambitioner, som även tar mycket av deras tid med varandra. Det här är helt enkelt en kärlekshistoria för 20-talet, där ens dröm eller karriär inte nödvändigtvis läggs på hyllan för någon annans skull och där planer på att ”slå sig ner” inte är ett kärlekspar primära slutmål.
Risken med filmer med en alldaglig handling
Risken med att göra en film i en alldaglig miljö och rytm är att den kan bli för trivial. Ingen behöver en sån film när verkliga vardagslivet finns runt omkring en. Därför blir det en utmaning om man vill att den också ska vara underhållande. De filmer som lyckas med det har ofta något som är i stark kontrast. Filmer som Boyhood eller Before Sunrise, båda regisserade av Richard Linklater, är praktexempel på detta – den ena är inspelad under tolv års tid, vilket innebär att man faktiskt får se skådespelarna åldras naturligt på bara en och en halv timme, medan den andra har stimulerande dialoger under hela filmen som kontraster. I Entergalactic är det den otroligt vackra animeringen, med den bortgångne designern Virgil Abloh medpennan, som ska vara motpolen. Känslorna förmedlas så påtagligt genom färgerna och karaktärernas uttryck att det ibland inte behövs någon dialog. Dock är det med betoning på just ibland. För den som kan bli stimulerad av det visuella under en lång tid, så har filmen allt du behöver. Men för den som behöver något mer drivande så räcker inte animeringen för att bära hela filmen i en och en halv timme. Starkare dialoger, ett mer drivande manus och spännande handling hade nog kunnat ta Entergalactic från en bra film till en fantastisk film.
Filmens grundsten är ändå det alldagliga elementet, utöver animeringen. Att visa hur vardagen är för ambitiösa unga, eller unga vuxna, i en storstad under 20-talet, hur deras livsstil ser ut och hur deras relation till varandra är. Och för vad den är, en färgrik gestaltning av den banala verkligheten, så är Entergalactic trots allt värd att se.
