fbpx
Bild: "En runda till"

Recension: En runda till

Det kan inte vara många som lyckats undvika frasen “tre öl in är det bästa tillståndet” över borden på barerna och klubbarna i vårt avlånga land. Är det kanske så livet borde levas hela tiden – med 0.5 promille alkohol i blodet – för att slippa självcensuren, lite av konsekvenstänket och ta sig ur vardagens leda. Kort och gott, hade livet varit bättre om man tog sig igenom det i ett tillstånd av konstant salongs? Det är premissen för Thomas Vinterbergs tragikomiska drama En runda till som är på tapeten. 

Det är runt en födelsedagsmiddag som de fyra medelålderskrisande gymnasielärarna bestämmer sig för att undersöka den norska psykiatrikern Finn Skårderuds teori om att människan välmående skulle öka med lite mer alkohol i kroppen. Vodka smugglas in på skoltoaletten, göms i gymnastiksalens materialförråd och fylls på i vattenflaskorna och termosar för att promillenivån ska bevaras på gränsen mellan full och nykter. Med hjälp av en alkoholmätare sköts studien på ett adekvat och vetenskapligt sätt, de är ju lärare trots allt. 

Den tidigare så deprimerade historieläraren Martin, spelad av Mads Mikkelsen i sitt livs roll, får en livsrenässans av experimentet. Gymnasieeleverna som motsträvigt deltagit på hans lektioner blir nu saliga av hans undervisning om de alkoholiserade gubbarna Winston Churchill och Ernest Hemingways som ställs mot nykteristen Adolf Hitler. På hemmafronten byts den inåtvända Martin ut mot en romantiker och äktenskapet till frun Anika (Maria Bonnevie) som varit på glid i många år ser ut att komma på rätt köl igen. Resten av lärarkvartetten – briljant välspelade av Thomas Bo Larssen, Magnus Millang, Lars Ranthe – får liknande utslag med en konstant påfyllning av alkohol i blodomloppet. 

Så varför inte skruva upp promillehalten lite till?

De allra flesta svenskar har en personlig berättelse om fylla, men danskarna har nog ännu tajtare band till alkoholen. Och det är en väldigt dansk film. Thomas Vinterbergs experimentlusta i sitt filmskapande har varit konstant ända sedan genombrottet med Festen 1998 och En runda till är inget undantag. Vad händer om vi tar det danskaste som finns – tron på alkoholens frigörande och helande kraft – och stoppar in det i den här situationen? Jo, allt känns väldigt mycket … mer. Det kan låta som alkoholromantik, men berättelsen kastar sig framförallt ut i ett sökande efter den sanna livsglädjen. Inte den som medvetandegör människan om sig själv via yoga, dieter och religion, utan den glädje som fyller en med flaskan i hand på en sorts självförglömmelsens odyssé. Går något vunnet när självmedvetenheten försvinner på flaskans botten? Filmen vill i alla fall be betraktaren fundera på det. 

Samtidigt är alkoholens baksidor många, men inte heller dessa delar blir särskilt mörka. Trots nedkissade lakan till bakisångest och ödeläggande av relationer blir berättelsen aldrig moraliserande över alkoholens konsekvenser med varningsskyltar eller tillrättavisande pekfingrar. Istället används alkoholen som en katalysator för att leta efter livets mest grundläggande och eftersträvade tillstånd: att må bra! För så är det, Vinterberg öppnar alla kanaler till den hänsynslösa, hjärtpumpande och endorfinpinande livsglädjen som man behöver hjälp av musik, poesi och vänner för att mäkta med och leva igenom. 

Vilka lärdomar får vi av filmen då? Kanske inga alls, om inte den allra viktigaste av filmens slutscen då en euforiskt dansande Martin – i sann Kirkegaard-anda – når ända fram. 

Hvad er ungdom?
En drøm
Hvad er kjærlighed?
Drømmens indhold

//

Recension: En runda till