Bokrecension: Pur – Erik Lindman Mata

Vad händer när man ska vara med varandra så länge man lever, så länge det finns tid? Vad händer när den tiden inte finns längre? Vad händer när tiden börjar låta kras? Vad händer när vi blir ensamma kvar? Ensamma med bilderna; de faktiska bilderna, skärmdumparna och ljudinspelningarna. Ensamma med bilderna; de i våra sinnen, om hur man rörde varandra, om vad man sa till varandra, om hur du fanns. Erik Lindman Mata har skrivit diktsamlingen PUR, en stark berättelse om förlust, om att vilja bevara och om att hela tiden röra sig i ingenmanslandet där döden aldrig hände. 

Diktsamlingen börjar med raden ”du går före mig” och nog sätter de orden en prägel över all text som komma skall. Vem är du? Vart är du på väg? Framförallt: varför kan inte jaget följa med? Under de första sidorna skildras stunder mellan duet och jaget, ibland nämns deras familjemedlemmar, ibland är det bara de två. Den genuina kärlek Jaget känner för Duet, genomsyrar hela berättelsen, varje liten bokstav. Att räkna någons blinkningar och att likna någons skratt vid salva, det allra mjukaste i vår kännedom, är bara två av många exempel. 

Texten är tät och kompakt på samma gång som den är ihålig, luftig. Svaren finns där men läsaren måste tillsammans med författaren lägga bitarna på rätt ställe. Ungefär fyrtio sidor in blir mina misstankar däremot bekräftade. Duet är inte bara försvunnen så som människor man älskar och förlorat lätt kan upplevas försvunna. Duet är faktiskt försvunnet, duet lever inte längre. Plötsligt växer en panikartat känsla fram i texten, en trång och tragisk takt, ett ekande rop av saknad och smärta. Vid ett tillfälle läggs Duets mest doftande jacka i en vakuumpåse som suger ut all luft för att Jaget några sidor senare ska fundera på kläder och hur länge de luktar. Det är den här besattheten av att försöka bevara något eller någon som allra tydligast fångar mitt intresse och på riktigt gör mig känslomässigt etablerad i texten. Lindman Mata har dessutom en skicklig förmåga att hela tiden ligga några steg före läsaren samtidigt som han erbjuder möjligheten att springa ikapp. Tydligast gör han detta med sina förkortningar för personer, som han i slutet också avslöjar med hjälp av en lista. 

Språket är äkta och utan varken krusiduller eller överdrifter. Lindman Mata använder sig mycket av förkortningen ”osv” vilket i min läsning bidrar till en känsla av likgiltighet, vilken  i kontexten känns fullt rimlig. Vid många tillfällen upplever jag texten som direkt plockad ur en mobilanteckning och ibland kan läsaren ta del av både sms och mejl som Duet och Jaget skickat varandra. Det här stärker den gedigna ton som genomtränger redan från första sidan och inte känns det då heller som någon slump att boken heter PUR (som betyder just äkta/rent) när det som nämnt ovan, finns en närvarande äkthet hela tiden.

Något jag bar med mig redan från början av läsningen var raden från sida åtta som lyder ”prata aldrig om nån som inte är närvarande sa du”. I min tolkning av PUR blir hela boken ett svar på just det yttrandet. Boken blir ett enda stort förlåt. Förlåt men jag måste skriva om dig fastän du inte är närvarande. Förlåt men jag måste få skriva fram dig, skriva tillbaka dig. Skriva om det som var vi. Och vilket vackert förlåt Lindman Mata bjuder oss på. Tidshopp som vänder upp och ner på allt som heter kronologi, och en gestaltning så precis att den försätter mig som läsare i ett sorgset, nästan febrigt känsloläge. 

Hade jag fått önska något hade det varit fler kroppsliga inslag. Vid ett tillfälle befinner vi oss i sängen där Jaget och Duet spenderar en morgon tillsammans. Hur de rör varandra, att de rör varandra, bidrar till att också texten rör mig som läsare, på ett mer fysiskt plan än tidigare. Den kompakta känslan av förlusten tar sig uttryck genom känslan av stunder som aldrig får aldrig äga rum, kyssar som aldrig får kyssas. Vid ett tillfälle skriver Lindman Mata dock att Jaget och Duets anhöriga promenerar på gator Duet tidigare gått på. Mer av dessa kroppsliga inslag hade i min läsning, bidragit till att texten lyft ännu mer. För vad händer när en kropp försvinner? När den slutar gå på gator? När den slutar röra vid en? 

I slutet av boken får vi ta del av några svartvita fotografier, både på Duet självt och på Jaget och Duet tillsammans. Tidigare har vi kunnat läsa “du säger att jag inte ska ta så många foton på dig – du säger du kommer bli ledsen om det tar slut”. När vi nu kan ta del av dessa faktiska fotografier, skapas ytterligare en dimension. Berättelsen vi just tagit del av blir nu desto mer målande och verklig. Fotografierna fungerar som en slags stöttande bevisföring av texten varför den dels känns mer trovärdig, dels gör ännu ondare. 

PUR behandlar många mödosamma ämnen på knappa 150 sidor och där många av dem dessutom bara innefattar korta fragment. Författaren känns närvarande i texten och lämnar dessutom på ett behagligt sätt rum för både frågor och tolkningsmöjlighet. Vid ett tillfälle skriver författaren ”sjunger uti vår hage som jag lärde dig” varför jag nu lyssnar på låten och känner hur hårstråna på armarna reser sig. Jag kommer att bära med mig den här berättelsen ett bra tag framöver, kanske med melodin till Uti vår hage som soundtrack. Det uppstår en påträngande känsla både av väl- och obehag, en slags skräckblandad förtjusning. Å vilken förtjusning.