Desire, I Want To Turn Into You

Caroline Polachek

7

Hur bättre inleda ett album, än med ett vrål? Caroline Polachek, vars första album Pang tog både kritiker och fans med storm, sveper oss rakt in i sin poppiga, genretänjande värld på nya albumet Desire, I Want To Turn Into You.

Albumet är det andra under hennes eget namn, och har varit efterlängtat. Under de fyra år som passerat sedan debutskivan har hon ständigt pushat gränserna för sitt eget uttryck och breddat ramarna för det nya albumet. När det tolvspåriga verket nu landar i våra händer breder en mångfacetterad och kreativ palett av uttryck sig framför oss. Caroline Polachek räds inte för att experimentera, slänga in lite flamenco, säckpipor eller Shakira-klingande sång i sin kittel av ljuvlig, alternativ pop. 

Inledningsspåret Welcome To My Island är nästintill fulländat – melodi, produktion och sång samspelar med en sylvass precision, medan texten utgör en perfekt introduktion till såväl albumet som hennes artisteri i stort. Ribban sätts högt direkt, och därefter följer en kaskad av låtar som lyckas komma kusligt nära denna ribba. Bunny Is A Rider är en perfekt liten poppärla, medan Sunset skulle kunna beskrivas som en musikalisk motsvarighet till Armand Duplantis (tänk att en musikskribent kan nåt om SPORT!) och skapar en utsökt, drömmig stämning som visar sig bli svår att överträffa. De spanska gitarrerna, handklapparna och sången som stundtals verkligen påminner om Shakira ger en naturlig värme, som kontrasteras av den sökande texten. “These days, I wear my body like an uninvited guest” sjunger Polachek i början, för att därefter ge sig hän åt förälskelsen: “So no regrets / Cause you’re my sunset, fiery red / Forever fearless / And in your arms, a warm horizon / Don’t look back / Let’s ride away, let’s ride away”.

Titeln på det efterföljande spåret Crude Drawing Of An Angel låter som tagen från ett album av Grimes. Och medan det i allra högst grad inte är det – vi får en metallisk, stegrande berättelse fylld av ekande falsett – dyker artisten faktiskt upp på spåret Fly To You, där även Dido medverkar. Den oväntade breakbeat-produktionen samlar tre helt olika artister under samma tak, och bryts av med stålsträngade gitarrer som funkar fruktansvärt snyggt. Tyvärr saknas dock kraft i textförfattande och sångprestation, och samarbetet som hade kunnat bli riktigt intressant snubblar lite på sina egna ambitioner.

Blood And Butter är i sin tur ett snyggt, roligt och konceptuellt spår som drar upp tempot innan den sparsmakade, långsamma Hopedrunk Everasking och romantiska Butterfly Net. På adrenalinstinna Smoke får vi en välbehövlig urladdning – det som kapslas in i de två tidigare spåren får här äntligen komma ut, och därefter omvandlas i det avslutande spåret Billions. “He’s a pearl, I’m the oyster” sjunger Polachek, och återvänder till naturreferenserna som präglar albumet. Vulkaner, smuts, lava och rök dyker ständigt upp i låtarna, och ger texterna en sparsmakad, torr känsla – som att de kommit upp ur öknen, tecknats ned på en bit dammigt papper och tagits med rakt in i studion. Polachek själv beskriver att detta är en metafor för det undermedvetna och för allt vi förträngt under pandemin, som nu sipprar fram till ytan. 

Trots denna referens till det undermedvetna genomsyras albumet dock av en sylvass kontroll. Medan Desire, I Want To Turn Into You absolut demonstrerar Polacheks hantverk, och den otroliga skicklighet med vilken hon tar sig an såväl produktion som sång och text, gör det också att ytan stundtals blir lite, lite för svår att tränga igenom. Varje spår är så noga genomarbetat, så välpolerat, att det inte finns några sprickor för lyssnaren att slinka in i. Det skapar ett album som intresserar, fascinerar och ofta fullständigt briljerar – men som trots det håller lyssnaren på en armlängds avstånd. Samtidigt är plattan också något framtung, där den andra hälften har svårt att komma ikapp de tidiga spåren.

Det går dock inte att ta miste på kreativiteten som sprudlar ur varenda ton, och Polacheks vision sviktar aldrig. Begäret som titeln anspelar på finns där, bubblar upp likt lava och spänns som en båge genom albumet – och när det träffar en är det med en styrka som stundtals är överväldigande, och stundtals stilla drabbande. Desire, I Want To Turn Into You lyckas behålla sin explosivitet även under albumets mest lågmälda ögonblick, och även om man stundtals kan längta efter lite mer jord under naglarna är det ett nöje att sjunka in i Polacheks nyckfulla, nyfikna värld.