fbpx

Dawn FM

The Weeknd

8

Något som verkade som en ändlös natt har äntligen blivit till gryning för The Weeknd. 2021 präglades av otaliga collabs och hintar om ett nytt album, något som resulterade i ett få förunnat överraskningssläpp av världsstjärnan under årets första vecka. Dawn FM är hans mest konceptuella album hittills: en radioshow gjord för resan genom livets gryning, skärselden. Det är råare, mer elektroniskt, och mer existentiellt – samtidigt som The Weeknd faktiskt låter mer rofylld än någonsin.

Detta album tar vid efter det förra albumet After Hours, som utspelade sig under livets mörkaste timmar, och radiovärden Jim Carrey berättar att det är dags för en gammal och emotionellt sargad Abel att ledas in i ljuset, mot befrielsen. Den första längan består av albumets mest maximalistiska produktioner, och fortsätter det Blinding Lights påbörjade: fyra spår new wave galore. Gasoline och How Do I Make You Love Me? är bland det kitschigaste och mest extravaganta The Weeknd gjort, det är nästan som att han medvetet införlivar den överdrivna pop- och 80-talsikonen som mängder av hans fans hatar. På det förstnämnda spåret kör han en gammal och hederlig Rickrolling och sjunger i ett nästintill parodiskt lågt register, men gimmicken blir ett snyggt verktyg för att direkt transportera lyssnaren till världen The Weeknd vill skapa. HDIMYLM? inleder produktionen avslappnat innan refrängen går igång och beatet, syntslingorna och Abels elektrifierade röst bländar med dess sken.

Även om singeln Take My Breath inte stod lika starkt på egna ben, gör sig den förlängda versionen mycket bättre i anslutning till de nyare spåren. Därefter följer den nya singeln Sacrifice, det vill säga en kombination av Michael Jacksons Wanna Be Startin’ Somethin’ och Thriller producerad av Swedish House Mafia på det bästa av sätt. Ett groovy och hårt riff ackompanjerar en Abel som krämar på för glatta livet om att han accepterat att han klarar sig på egen hand, och fortsätter med den mörkare, karaktärsbyggande intonationen i verserna. Efter producentlegenden Quincy Jones monolog med paralleller till Abels livshistoria kommer Out Of Time, vars luftigare produktion och mer ortodoxa text direkt ger en tydligare radiokänsla. Det gör även Here We Go… Again med Tyler, The Creator som tack vare den relativt avskalade ljudbilden blir som en välbehövlig andningspaus efter den högintensiva inledningen. 

Ett långsamt och tungt beat som Iggy Azalea hade stormtrivts på inleder Best Friends, som trots dess syntar och hi-hats är bland de mest nutida spåren på albumet. Detta tillsammans med följande Is There Someone Else?  som klockrent komprimerar The Weeknds sound och texter över åren: “I don’t deservе someone loyal to me / Don’t you think I see? / And I don’t want to bе a prisoner to who I used to be / I swear I changed my ways for the better, the better / ’Cause I wanna be with you forever, forever”. Albumets starkaste passage fortsätter sedan över till Starry Eyes, ett av de mest okonventionella spåren på albumet. I en enda lång och reflekterande vers serenerar Abel någon han förut endast kunnat drömma om, samtidigt som hans tidigare självdestruktivitet lyser igenom: “Let me love you like you need / And you can kick me / Kick me to the curb / It’s okay, baby / I promise that I felt worse”.

Den psykedeliska Every Angel Is Terrifying ger sinnet en fascinerande reklampaus innan radioshowens avslutande del. Även om Don’t Break My Heart fungerar väl som bryggan mellan det hårdare discosoundet och retroradiopopen från tidigare på albumet och Less Than Zero är Dawn FM:s självklara motsvarighet till förra albumets Save Your Tears märks det att slutet av albumet är nära, energin håller sig inte lika intensiv som under tidigare spår. I Heard You’re Married förpestas tyvärr av Lil Waynes närvaro, som är ett extremt bisarrt val av gästartist på den här typen av album. Autotunerap på en funkig låt som denna blir som att gå in med häng och snapback på en Studio 54-fest – fysiskt möjligt är det ju, men hela rummet känner av att just du är där. Förutom att återuppliva ryktena om en fling med Ariana Grande låter detta mest som ett spår som lika gärna kunnat ligga som extraspår på en deluxeversion av plattan.

Till skillnad från många andra popalbum är denna fiktiva radioshow framför allt en upplevelse att lyssna på från start till slut. After Hours kanske har det djupare emotionella mörkret och de mer självklara hitsen. Dawn FM är dock ett tydligare, mer holistiskt projekt; medan After Hours är som en serie, är Dawn FM som en film. En serie man ivrigt plöjer sig igenom direkt, men som känns för tung att återgå till, medan filmen är som en verklighetsflykt man gärna ser om år efter år. Medan After Hours skildrar en dystopisk bild av ett konkret tillfälle alla kan föreställa sig, gör Dawn FM en ansats att förverkliga ett abstrakt mysterium vi endast kan fantisera om. När Jim Carreys outromonolog Phantom Regret tonar ut och ger en existentiell ångest med styrka att hålla livet ut, vet vi att vi åtminstone har Dawn FM till förfogande att dämpa den.

/

Recension: Dawn FM – The Weeknd