Daddy’s Home

St. Vincent

Annie Erin Clark som jobbar under artistnamnet St. Vincent har tagit den alternativa musikgenren med storm de senaste åren. Hon är verksam som sångare, låtskrivare och producent, och innan St. Vincent har hon varit en del av både körrockbandet The Polyphonic Spree och Sufjan Stevens liveband. Hennes fjärde soloalbum St. Vincent som kom ut 2014 blev utnämnt till årets bästa album av bland annat The Guardian och Entertainment Weekly och vann en amerikansk Grammy för bästa alternativa album, något hon gjorde som första kvinna på 20 år. En rad andra utnämningar följer detta fantastiska resume, och i fredags släppte hon sitt sjätte soloalbum Daddy’s Home. 

Daddy’s Home är en blandning av elektronisk musik, funk, soul, country och indierock, och allt detta bakas ihop till det mest utsökta bakverket. Tillsammans med stjärnproducenten Jack Antonoff har St. Vincent nästan skapat något teatraliskt runt det här albumet, det är så maxat att man nästan kan se låtarna spelas ut som ett skådespel. Det är vågat att ta på sig så pass många genrer på samma gång, men St. Vincent visar på de färdigheter som gjort henne till ett erkänt namn under åren.

Albumet inleds med låten Pay Your Pain Away, som efter sitt pianobaserade intro skiftar till en medryckande synt. “So I went to the park just to watch the little children / The mothers saw my heels and they said I wasn’t welcome / So I, I went back home, I was feelin’ kinda queasy / But all the locks were changed, my baby wouldn’t see me”. En låt med 70-talsvibbar vars blandning av sorglig text och rivig musik skapar flera lager. Denna låt följs av Down And Out Of Downtown som är i ett mer avskalat format, soulig sång med en cittra som hörs i bakgrunden, som till en början överraskar och får en att tänka på sena The Beatles. Detta sound återkommer dock ett flertal gånger på albumet vilket blir lite tröttsamt, till exempel på låtarna Down och My Baby Wants A Baby – och även fast dessa har ett lite funkigare sound så blir intrycket något uttjatat.

Titelspåret Daddy’s Home är kaxigt och souligt – St. Vincents röst träder fram snyggt i genren, trots att den är mer rockig. Hon sjunger om “inmate 502”, vilket syftar på hennes pappa som blev dömd till 12 års fängelse för hans inblandning i ett 43 miljoner dollar dyrt aktiebedrägeri. I intervjun med The Forty Five avslöjar hon också att albumets titel får henne att skratta och medger att den klingar lite perverst, men att hon valde den för att hylla hennes relation och sina likheter med sin pappa. “I’m Daddy now!”, säger hon. 

Så fort albumets fjärde låt Live In The Dream går igång förs tankarna till Pink Floyd tack vare den vandrande pianoslingan och sången som utgörs av flera olika lager. Här smälts det psykedeliska och rockiga ihop, och trumkompet släpar därefter. I slutet exploderar låten exploderar i ett långt gitarrsolo. I nästa låt The Melting Sun hörs till och med en referens till Pink Floyd: “Hello to the darkside of the moon”, vilket inte kan vara en slump. 

St. Vincent nämnde också i en intervju med Usa Today att hon har tagit inspiration av ett flertal stora 70-tals musiker till albumet, såna som David Bowie, Lou Reed, Joni Mitchell och Stevie Wonder. Somebody Like Me och At The Holiday Party påminner mycket om Joni Mitchell, och är fyllda av countryvibbar med svängiga trummor. St. Vincents röst byter skepnad här, den blir gällare och wailningarna hamnar vid den där genretypiska skarven som den så ofta gör i countrysång. Candy Darling, albumets näst sista låt, är en ballad med finstämd kör i bakgrunden och synt. Låten är döpt efter skådespelaren med samma namn, på albumomslaget bär St. Vincent en peruk inspirerad av Candy Darlings klassiska blonda hår och lugg. Låten i sig når dock inte upp till skådespelarens ikonstatus då den aldrig riktigt lyfter. 

Albumet binds samman av hummande mellanspel  – mjuka och drömlika ljud på avstånd, som att man hör musiken från rummet bredvid. Dessa utgör behövliga avbrott från den tungt producerade musiken, och sätter avslutningsvis en svärmisk ton på Daddy’s Home. 

St. Vincents sjätte fullängdare är en nostalgitripp med moderna influenser och utöver likheterna bland vissa av låtarna är helheten stark. Tillför musiken något nytt? Kanske inte. Men att hon lyckas kombinera och fånga essensen av alla dessa musikaliska storheter i sitt eget musicerande är häpnadsväckande, och de som hyllar alla dessa legender och antyder att musik inte görs på samma sätt längre kanske borde ta och lyssna på St. Vincent.