fbpx

Culture III

Migos

6

För fyra år sedan släppte Migos albumet Culture. Skivan gjorde att trion, som består av de besläktade rapparna Quavo, Offset och Takeoff, exploderade i popularitet. Deras triolrappande och 808-drivna Atlanta-sound, som de förfinat under ett flertal mixtapesläpp sedan 2008, tog musikindustrin med storm. Idag har din favoritrappare troligtvis adlibbat och rappat i trioler med den stil Migos populariserat. Deras framgång tog död på hatet mot “mumble rap” och landade precis samtidigt som hiphop blev planetens största genre. I takt med gruppens meteoriska resa har även deras hemstad Atlanta de facto blivit den amerikanska hiphopindustrins hetaste stad samtidigt som kontemporära Atlanta-alumner som Future, Lil Yachty, Playboi Carti och 2 Chainz alla ristat in sig i denna eras hiphopens Mount Rushmore. 

Deras output sedan den pivotala första Culture-skivan har varit svajig. Culture II släpptes enbart 12 månader efter sin föregångare. Skivan verkade vara ett försök till att rida på gruppens hype och maximera streamingintäkter via en lång låtlista. Dab-referenserna åldrades dåligt redan någon månad efter skivans släpp. Sedan dess har alla tre medlemmar släppt soloskivor samt hållit hög profil bland annat på grund av Offsets nu stökiga relation med megastjärnan Cardi B

Allt detta gör förväntningarna på Culture III blandade. Orkar vi med ännu en skiva av Migos over-the-top, autotunedränkta adlibs? Vad skulle göra en Culture-skiva bra år 2021? En samling maxade bangers? Starten av minst en relativt finurlig TikTok-trend? Eller innovation, trendsättande från trapens gudfäder Quavious & co i en tid då trapen behöver det? 

Culture IIIs intro undviker det typiska bombastiska introt Culture-skivorna brukar ha med öppnaren Avalanche. Beatet samplar Temptations Papa Was A Rolling Stone, vars titel nämns i låtens första rad, och låter mer som något ur en Oceans Eleven-scen än en majestätisk trap-anthem. Migos gör sin grej så extremt bra på denna typ av låt. Ingen hook, en vers från Quavo, sedan Offset, sedan Takeoff. Slut. Classy. Kul. Inte förutsägbart. Bra. 

På spår nummer två, Having Our Way, gästar självklart Drake. Han lyckas i vanlig ordning leverera ett acceptabelt framträdande: “Told myself that I would get through this verse, and I’m not gonna mention the plane / But look at the plane / The fuck are we sayin’? / (Yeah, what?) Fuck are we sayin’?”. Att kunna phone it in men ändå låta så bra som Drake gör är en imponerande förmåga som vi vet att Drake bemästrar. Som så många av årets Drake-features verkar Having Our Ways enda syfte varit att skapa hype för skivan och en “gratis” minihit än ett försök till att leverera en lika snygg kollaboration som Kelly Price med Travis Scott från första Culture eller Motorsport med Cardi och Nicki Minaj från Culture II. Straightenin’, skivans huvudsingel, är ett typiskt Migos-spår, och ett av skivans fåtal som hade gjort den första Culture-skivan bättre om den varit med, nu med tidsenligt saftiga bars som “Turn a pandemic into a bandemic / You know that’s the shit that we on (Yessir)”. Fantastiskt.

Gruppens komiska element återfinns på Culture III. På Type Shit gör gruppen en hel låt av uttrycket “type shit” – likt Gang Gang eller Walk It Like I Talk It från Culture II. Poänglöst, ja. Men det är precis detta vi kommer till Migos för. Cardis vers på detta spår är även en av skivans höjdpunkter. Roadrunner förkroppsligar vad den moderna trap-bangern kommit att bli – en utveckling från den explosiva, hårda, snare-drivna rytm som präglade de tidiga Future- och Rick Ross-skivorna ersätts nu av smidiga, snabba, minimalistiska trummor, och en melodisk men kort loopad melodi. På Vaccine missar gruppen ett guldläge till att skapa en potentiellt mirakulöst rolig meme av punchlinen “hit ‘em with the jab”. Med tanke på hur törstiga gruppen brukar vara på att skapa memevänliga låtar kommer det som en chock att gruppen inte valde att skrika denna mening om och om igen under låtens refräng, eller åtminstone göra det till en återkommande del i låten. Skämt åsido, har Vaccine ett flöjtfyllt beat vi förvisso redan hört en miljon gånger – men flöjtfyllda beats och andra rapklichéer är nog vad de flesta förväntar sig om de sökt sig till Culture III. Även om det är förutsägbart så lever det upp till förväntningarna.

Justin Bieber återgäldar tjänsten till Quavo efter hans feature på Intentions, genom att sensuellt sjunga refrängen på somriga What You See. Att ett samarbete mellan dessa två artister känns så självklart år 2021 är ett kvitto på trapens, och underförstått Migos, inflytande på popmusiken. Juice WRLD gör ett fint postumt framträdande på Antisocial. Migos har visat sig vara lika duktiga på att göra känsliga ballader som bangers, framför allt Takeoff. Gruppens överkomprimerade, luftiga autotune-adlibs gör sig nästan bättre på dessa typer av beats och Antisocial blir därför en höjdpunkt. Valet att lämna kvar resten av Juices spår där han säger “let me go over…” känns krystat innan det abrupt avbryts och Quavo börjar interpolera den kristna godnattvisan Now I Lay Me Down To Sleep. Mycket gripande.

Migos väljer förutsägbart nog, att göra en drill-dänga mot skivans slut på spåret Light Them Up, där Pop Smoke ger oss skivans andra postuma framträdande. Tyvärr låter beatet som det billigaste “Dior Type”-beat gruppen kunnat hitta på Youtube – allt från synten till kvinnorösterna i bakgrunden. Migos adlibbar över Smokes vers, som är bra, men refrängen är nog Quavos sämsta någonsin. “New York drippin’, it’s straight out the faucet (Drip) / Pour me a drink and it’s toxic (Drank) / New York drippin’, it’s straight out the faucet (Drip) / Nigga can’t bought it, they cop it (Right)”. Gränsen må vara tunn mellan vad som är en najs Migos-banger och vad som är en extrem trapkliché. Men håll er till trapen och popen, Migos. Ni har tydligen inte fingertoppskänsla nog för New York-drill.

Migos verkar i alla fall vara självmedvetna nog att inte hälla tändvätska på billiga försök till TikTok-trender eller leverera en lika lång och påtvingad skiva som Culture II var. 19 spår är rimligt – nåväl, i skrivande stund har en deluxeversion med fem extraspår släppts – men Migos håller det relativt intressant under skivans ordinarie spår. Visst, det är ofta förutsägbart. Men 2021 vet gruppen sina styrkor. Hypeade producenter, triolbars och unikt spetsade adlibs. Bortom dessa något trånga musikdimensioner förväntar vi oss nog trots allt inte längre innovation av Migos. Vi förväntar oss feta bangers – det de gör bäst. Trean är inte tröttsam. Den är ett acceptabelt tillägg i Culture-serien, och kommer förmodligen solidifiera sig som den näst bästa skivan i serien.

/

Recension: Culture III – Migos