fbpx

CRASH

Charli XCX

4

Charli XCX ditchar “hyper” från hyperpop på sitt senaste album CRASH och levererar istället en platta med tveklösa popambitioner. Huruvida dessa ambitioner levs upp till är dock en annan fråga. Hennes tidigare era tonsattes av de banbrytande kollaboratörerna SOPHIE och A. G. Cook som tillsammans med Charli tänjde på musikens gränser och uppvisade en möjlig framtid för hur morgondagens popmusik skulle kunna låta. Enligt nuvarande trender känns det som att artisterna synade framtiden rätt så korrekt. 2022 är hyperpop mer kommersiellt än någonsin och vad som började som en subkultur utmärkande för HBTQ-scenen har plötsligt under dem senaste åren funnit sin väg till den breda massan. Samtidigt som den maximalistiska genren fortsätter att nästla sig in i mainstreamen kanske det kändes troligt att Charli skulle fortsätta tänja på gränserna i genren. Istället väljer artisten att gå sin egen väg, ständigt i trots mot vad som förväntas.

Med det sagt blickar Charli bakåt på CRASH, och drar med lyssnaren på en nostalgisk resa genom musiklandskapets senaste 40 år. Inledningen är stark med titelspåret som klingar i samma klang som en gammal Madonna-låt till följd av New Shapes som gästas av Caroline Polachek och Christine and the Queens – ytterligare ett fantastiskt samarbete att tillägga i hennes redan gedigna katalog av gästkollaboratörer. Good Ones och Constant Repeat fortsätter med en mer modern produktion men lyckas ändå behålla en del av vintage-stilen med sina bultande syntar.

Efter fyra låtar tar Charli en oväntad omväg och hoppar ivrigt på den trendiga Y2K-stilen med Rina Sawayama. På Beg For You kan man höra en grå harpa imitera den ikoniska och färgglada syntslingan från Septembers dansgolvsdänga Cry For You samtidigt som en snarlik refräng till originalet sjungs halvhjärtat av de båda artisterna. Ingenting innovativt inträffar på detta spår, varken text- eller musikmässigt. Istället håller Charli och Rina tummarna för att en gammal melodi från 00-talet ska vara en tillräckligt stor anledning för att lyssna. Plötsligt flyter ännu en relativt ointressant låt förbi men denna gång är det produktionen som spricker. De kraftlösa trummorna på Move Me gör det verkligen svårt att bli berörd, även fast Charli levererar en trallvänlig och känslosam sång. 

Tyvärr är detta ett sporadiskt problem för CRASH hädanefter – musiken tappar sitt sting samtidigt som kända producenter levererar karriär-dåliga insatser. Ariel Rechtshaid blandar fjuttiga syntbaser med flamencogitarrer på Lightning till ett ifrågasättande resultat. När det väl kombineras med Charlis sång som täcks under tjocka lager vocoder låter det hela som en tam 100 gecs-remix av La Isla Bonita. Den frekventa kollaboratören A. G. Cook lyckas även han att underprestera tack vare blaskiga syntar på 80-talsballaden Every Rule.

Även om mittendelen av CRASH leder till många frågetecken, är den dock inte helt utan sina höjdpunkter. “I’ma make you my / I’ma make you my – (baby)” sjunger Charli på Janet Jackson-inspirerade bangern Baby. Discostråkar och funkgitarrer skapar tillsammans med den repetitiva texten en lättsam och rolig stämning som man önskar kunde fortsätta. Samtidigt som CRASH blickar bakåt med sin retropop verkar plattan minst lika upptagen med att tonsätta nuet. Yuck och Twice känns som gjorda för TikTok, båda låtarna har en svängig rytm med varsin catchy refräng, men tyvärr lyckas inte de trallvänliga melodierna kompensera för hur ointressant helheten blir. Denna vibe genomsyrar hela projektet som från topp till tå avger en illaluktande corporate-aura, något som blir förvirrande att höra från en artist som i flera år kämpat mot sitt eget skivbolag Atlantic Records för kreativ kontroll över sitt sound.

I en intervju med Zane Lowe talar Charli om hennes relation till skivbolaget under skapandeprocessen: “When I sat out to make this album, I wanted to finally…utilize the major label infrastructure in a way that I had never done before”. Något man absolut märker att hon utnyttjar via hennes enorma pressturné som hittills inkluderat framträdanden på SNL och en intervju med Jimmy Fallon. Även fast hon uppträtt på både SNL och Fallon tidigare så märker man en skillnad i entusiasmen som skivbolaget verkar ha till att marknadsföra det nuvarande projektet. Deras involvering slutar inte bara där utan tränger sig även in i musiken. Ungefär på samma sätt som Getty Images vattenstämplar sina bilder, kan man i princip höra skivbolagets varumärke pipa mellan de överproducerade beatsen som en ständig påminnelse om artistens nya kommersiella sound.

Även om CRASH avslutar på en någorlunda höjdpunkt tack vare Used To Know Me, en underhållande remix av Robin S-klassikern Show Me Love, så känns det alldeles för långt ifrån den typ av innovation man vanligtvis förväntar sig av ett Charli XCX-album. Vad som hindrar albumet från att floppa är de trallvänliga melodierna som fäster sig i hjärnan. När produktionen sviker finns oftast en catchy vers eller refräng att kompensera för låtens nackdelar, vilket belyser Charlis största styrka: hennes låtskrivande. Hur framtiden ser ut för artisten är i skrivande stund oklart, något som släppet av CRASH ytterligare poängterar då hon nu fullbordat sitt fem-albumskontrakt för Atlantic Records. Vare sig hon väljer att fortsätta på det kommersiella popsnåret eller hittar tillbaka till hyperpopen så är en sak självklar: Charli XCX väljer alltid sin egen väg, oavsett förväntningar.

/

Recension: CRASH – Charli XCX