fbpx

Colourgrade

Tirzah

6

Genreöverskridande, mekanisk, ljuv, smutsig, släpig, omfamnade; ja, det finns många adjektiv att försöka definiera den Essex-baserade artisten och låtskrivaren Tirzahs musik med. Hon debuterade 2013 med sin EP I’m Not Dancing och har sedan dess släppt en rad EP:s samt albumet Devotion som kom ut 2018. Hon är klassiskt tränad på Purcell School for Young Musicians men har i sitt eget skapande tagit en mer experimentell väg. En popartist i en egen liga, som istället för att fokusera på musik som behagar skapar det som verkligen skaver. Fångar smärtan och skönheten i flyktinga stunder och ting. Nu släpper hon sitt andra album Colourgrade. 

När man lyssnar på albumet färdas man från en plats till en annan. Resan inleds med titelspåret Colourgrade. Vi hör två röster: en metallisk och skrapig som upprepar samma mening om och om i bakgrunden, sen en renare som ligger över. Denna låt spelar mycket på stämning, i detta fallet en nästan spöklik stämning. Låt två, Tectonic håller samma ton och är edgy med en monoton sångröst och elektroniska trummor. Det monotona blir dock ointressant när låt tre, Hive Mind, börjar. Hive Mind är ett samarbete med artisten Coby Sey och även om deras röster smälter fint ihop med varandra blir låten aningen tråkig. 

Det börjar trappas upp efter Recipe, låtarna fylls på och blir mer sammanhängande. Även om Tirzah är duktig på att få fram det vackra i det osammanhängande så skapas ett annat intresse här. Till exempel när vi kommer till albumets femte spår Beating – här finns en melodi på ett annat sätt än vad vi hört i tidigare låtar. Ett brusande under orden, något dämpat som lyfter låten till nya höjder.

Vi passerar sedan mitten av albumet med låten Sleeping, som innehåller en distad gitarr och har vis-liknande text: “ Truly deep in  / You were dreaming / Sweeps in / Sweet daydream ooh / sweeps in tonight / Ooh sweeps in tonight “. En melankolisk och grunge vaggvisa, som följs av mellanspelet Crepuscular Rays. Någon som nynnar med ett uppsvällt filter i mikrofonen, en nedtonad sömnig gitarr i bakgrunden. 

Send Me, ett av albumets sista spår, består av raka trummor och en gitarrslinga. Rösten är nära och intim precis som på låten efter, Sink In. En låt gjord med sån fingertoppskänsla, en svidande komposition om att slita och dra i kärleken tills den till slut brister. Kampen i hjärtat, hela kroppen känns likt en blåmärke när man lyssnar på denna låt. ”Come a little closer to me now / Gonna let myself / Gonna trust again / Gonna show that I’m okay / Gonna breathe in / Exhale / Gonna breathe in / Exhale/ Gonna breathe in  / Exhale / Gonna let it all sink in now” sjunger Tirzah själfullt.

En styrka i hennes skapande är att locka ut och fånga lyssnaren i de känslor som skaver. Också att skapa i en riktning då hon, precis som i det här albumet, jobbar med ett tydligt koncept. Det är som att albumet har tagit en resa till yttre rymden och samlat på sig olika ambienser där uppifrån. Albumet avslutas med låten Hips, som är fylld med atmosfäriska ljud och ett studsande eko i både sången och ljudbilden.

Mycket av albumet är oväntat och nytänkande och det finns inslag som är otroligt intressanta och gripande. Men där finns också mycket trist och upprepande som ligger och skräpar. Omslaget med den silvriga, fyrkantiga skjortan passar bra ihop med musiken då den delvis utgörs av vass och lo-fi techno-influerad pop. Men också för att den är ganska färglös. Jag hade velat ha mer av allt, det finns där men man väntade på att det skulle sprängas. Det är en resa på så sätt att ljudbilderna byggs på och utvecklas men trappas aldrig upp, rymdfärjan lyfter liksom aldrig. Frustrationen finns för att det är ett album med väldigt mycket potential och det finns saker som verkligen grabbar tag i en; intimiteten, nyanserna och Tirzahs förmåga att göra något osammanhängande vackert.

/

Recension: Colourgrade – Tirzah