fbpx

Classic Objects

Jenny Hval

7

Norska musikern och författaren Jenny Hval välkomnar lyssnarna in i sitt musikaliska och lyriska landskap med det nya albumet Classic Objects. Hon debuterade som soloartist år 2006 med EP:n Cigars, efter ett antal år som sångerska i det gotiska metalbandet Shellyz Raven. Hon har under åren fångat sin publik med sitt experimentella sound som kan beskrivas som avant-garde och art-pop, sina fängslande texter och sidoprojekt som Lost Girls, där hon skapar tillsammans med Håvard Volden

Albumet Classic Objects består av åtta spår och inleds med Year of Love. Texten består av rabblande, snabba rader som bärs upp av Hvals klingande röst. Ljudbilden är lekfull med en 60-talsklingande synt och klockliknande slagverk i bakgrunden. Låten är lycklig och lågmäld, återhållsam på ett skickligt sätt. Instrumenten spelas lätt men inlevelsefullt. I låt nummer två, American Coffee, låter Hval verkligen lyssnaren träda in i hennes inre. Texten är naken och självbiografisk och inleds med “My mother came to the city at twenty-one / And had no choice but to drive to work / She said, ‘I cried in the car every day until I didn’t’ / And when she had me, the midwife / Looked her in the eye and said, ‘Poor baby, you’re so scared’ / I guess I was born anyway”. Ljudbilden tar fart efter hälften av låten när trummorna träder in. Låten är fyllig och det gripande textförfattandet håller kvar lyssnarens fokus. 

Albumet för tankarna till artister som Jens Lekman, speciellt hans låt What’s That Perfume That You Wear, med de alldagliga men rika texterna och valet av instrument. Titelspåret Classic Objects innehåller mycket av vad vi redan hört i de två tidigare låtarna där instrumenten i bakgrunden blir som en ren canvas för Hval att måla upp sitt lyriska konstverk på. Cemetery of Splendour börjar ganska rak och ambient men mynnar sedan ut i något mer vildvuxet; spretigt, livligt med inslag av spoken word i bakgrunden. Låten innehåller många naturelement, som ljudet av fåglar och insekter i bakgrunden och ett spoken word-outro med ord som “Bamboo leaf” och “Pine cones”. När musiken tystnar är allt som hörs syrsor och blåsten i löven.  

Vi går över in i albumets andra halva med låten Year of Sky, i vilken en pulserande atmosfärisk synt och Hvals himmelska röst omsluter en. Den röda tråden med slagverk och trummor går att finna här också, något som knyter ihop låtarna men som också gör de mindre slående. Denna gång blev jag lite besviken när det familjära ljudmönstret kom in, då Hvals röst och den mer avskalade inledningen redan kändes kraftfull nog. Låten är fortfarande väldigt stark men frågan är om utfyllnaden var nödvändig? 

Albumets sjätte spår, Jupiter, är en aning mer jazzigt i melodin. Denna låt visar Hvals extrema kontroll över sin röst, hon glider mellan tonerna lätt och ledigt. Slutet av låten blir likt ett svart hål som lyssnaren sugs in i, en högljudd distad synt och viskande röster tar upp nästan en tredjedel av låten. Det är intressant hur låtens struktur och form briserar men samtidigt lyckas hålla lyssnarens fokus. Något mer som slår en är hur bra låtarna passar ihop med sina titlar, inte bara textmässigt utan också ljudmässigt. Jupiter för tankarna till rymden och Year of Sky till himlen, även om man lyssnar utan att läsa titlarna.

Vi börjar närma oss slutet av albumet med spåret Freedom, och här sjunger Hval med en enorm tydlighet. Texten handlar om att vilja leva i frihet, i rättvisa. Idyllisk och poetisk och albumets kortaste låt som avslutas med frasen “Look to the birds / To the crowds that havе dispersed / In the wounded air that we call ‘freedom’”. Citattecknen runt “freedom” fångar låtens budskap: Precis som låten är mjuk och vacker och egentligen berättar om något mörkt, är den fria världen en lögn bakom en fasad. Det finns både humor och allvar i Hvals musicerande, vilket denna låt är ett bra exempel på. Albumet avslutas med The Revolution Will Not Be Owned, en låt som byggs upp och exploderar i något otroligt levande. Det sista sekunderna består av ett ekande piano och sen tystnad. Alldeles för snabbt var detta magiska album slut. 

Jenny Hval har skapat ett kittlande och poetiskt album där hon lyckats göra låtarna både fängslande och nytänkande. Spåren skiljer sig från varandra i känsla medan ljudbilderna blir ganska upprepande, vilket funkar på vissa nivåer men ibland blir lite tjatigt. Detta är dock albumets enda akilleshäl – soundet känns skapat med en enorm fingertoppskänsla och texterna smyckar låtarna och gör dem glänsande. 

/

Recension: Classic Objects – Jenny Hval