fbpx

By the Time I Get to Phoenix

Injury Reserve

9

Under de senaste åren har den Arizonabaserade hiphopgruppen Injury Reserve imponerat med deras experimentella och aggressiva tagning på genren. Under gruppens turné för deras tredje och självtitulerade album Injury Reserve hamnade de av misstag i en italiensk restaurang i Stockholm, och på grund av lokalens annorlunda atmosfär bestämde de sig för att improvisera ett DJ-set. Denna spelning blev inspirationen för vad som skulle bli By the Time I Get to Phoenix, bäst beskrivet av medlemmen Stepa J. Groggs incitament att “make some weird shit”. Albumet var näst intill färdigt i början av förra året, men efter ett par tumultartade månader där Stepa J. Groggs gick bort lades albumet temporärt på hyllan. Nu, ett år senare, är Injury Reserve tillbaka med ett kaotiskt, sorgset och alldeles banbrytande avslut på vad som kan bli deras sista projekt. 

Under gruppens DJ-set i Stockholm skapade Injury Reserve en version av Superman That, albumets andra singel. Låtens fenomenalt glitchiga tolkning av Black Country, New Roads Athens, France krockar med Ritchie with a Ts melodiskt autotunade refräng som klingar likt domedagen när han sjunger “Ain’t no savin’ me, ain’t no savin’ me or you”. Footwork in a Forest Fire fortsätter på detta tema med vad som låter som kyrkklockor och aggressiva trummor samtidigt som Stepa skriker ut “Manic in the skies / There’s panic in the sky”. 

Ritchie låter dessutom besatt på ett flertal av albumets låtar. Som på introspåret Outside där en sample av Angel Radas Panico a Las 5Am och trummor av black midis Morgan Simpson rullar i bakgrunden när en nedpitchad Ritchie ibland låter som att han attackerar beatet med rader som “But now you – you walking in bark / “But I would’ve -”, with all that, “Should’ve -, could’ve-, would’ve -” / I’m in the neck of the woods with dogs”. Eller på Ground Zero där han, likt beatet, hoppar runt och börjar om ett flertal gånger vilket skapar en makalös illusion där det låter som att han pratar med sig själv. Medan allt detta kan låta förvirrande är det nästan poängen då By the Time I Get to Phoenix känns mer som en feberdröm fylld av paranoia, rädsla och förlust än ett klassiskt hiphopalbum.

Tematiskt går det inte heller att undvika det tunga ämnet som är Stepa J. Groggs bortgång. Med endast två fulla verser på albumet är Groggs märkbart avlägsen från albumet men kan samtidigt märkas av som en skugga i bakgrunden. Även om albumet verkar ha varit näst intill färdigt redan innan Groggs gick bort skriver bandet på Twitter att vissa delar kändes som “haunting pre-echoes”. Vilka delar dessa är vet endast Ritchie och gruppens andra medlem och producent Parker Corey, men på vissa låtar är det svårt att inte dra sig mot tanken att förlusten av Groggs ligger i fokus. Top Picks For You är en av dessa där Ritchie rappar om hur appar och program skräddarsyr rekommendationer efter en persons intresse, trots att personen inte är vid liv längre. Spåret är otroligt dystert och en skrämmande verklig skildring av hur det är att förlora någon i dagens samhälle.

Albumets mest melankoliska punkt kommer däremot på Knees. Över en fantastisk black midi-sample sjunger Ritchie “My knees hurt when I grow / But that’s a tough pill to swallow / Because I’m not getting taller”, vilket både kan tolkas som insikten av ens egna dödlighet, men även hur mörkt det kan vara när man förlorat någon nära och samtidigt veta att man måste gå igenom det man gör för att “grow”. Groggs avslutande refräng blir ännu ett mörkt inslag då han vänder på Ritchies rad och istället menar att hans knän fortfarande gör ont, då hans ohälsosamma relation till alkohol tynger ner hans kropp både fysiskt och psykiskt. 

Stundvis kan det kännas som att man inte har en aning om vad Ritchie eller Steppa rappar om, och stundvis kan Parker Coreys produktion vara så abstrakt att man inte hänger med, men det är poängen. By the Time I Get to Phoenix är inte likt något annat. Låtar som Superman That och Wild Wild West må ha ett skrovligt yttre lager, men om man låter dem smälta blir det som att man öppnas upp för ett makalöst komplext ljudlandskap där man hittar nya spännande detaljer varje gång man lyssnar. I en intervju med The Needle Drop fick medlemmarna frågan om vad de tror och hoppas angående framtiden för experimentell hiphop. Corey svarade “Hopefully it’s just like this constant escaping the framework as it is put up”, och det här är exakt vad By the Time I Get to Phoenix är. Albumet är inte bara alldeles unikt – det är otroligt explosivt, sårbart, öppet men samtidigt fullt av karaktär. Kort sagt: helt lysande.

/

Recension: By the Time I Get to Phoenix – Injury Reserve