DEMIDEVIL

Ashnikko

6

I en värld där artister i allt större omfattning måste ha en utpräglad image för att få upp streamingssiffrorna sitter Ashton Nicole Casey säkert. Det är få saker med den amerikanska rap-poptjejen som tycks vara just av denna värld – och den här inställningen är ett medvetet val. 

Enligt Ashnikko, personan och artistnamnet för Casey, är den visuella delen av hennes artisteri minst lika viktig som den musikaliska och det är med ett tydligt ideologiskt driv som hon tar sig an detta. DEMIDEVIL, som amerikanskan själv vill kalla för ett mixtape, hittar sin metafor i en stålbeklädd platåkänga som fullständigt krossar alla de förväntningar som finns på kvinnor under 2020-talet. Framförallt är verket bidragande till att skapa nya sådana, men detta med varierande framgång. 

Musikaliskt är DEMIDEVIL en hitmaskin av det slag vi allt oftare ser från den nya generationens artister. Från den dynamiska Toxics trapbeat till Slumber Partys beroendeframkallande rader finns det en tydlig riktning för den produktion som karaktäriserar Ashnikko. Det växlar från att vara sparsamt, med återhållsamma syntar som rör sig i bakgrunden, till att bli rasande metal-gitarrer som i Grimes-samarbetet Cry. Det är med en instrumental pondus som Ashnikko rappar och sjunger sig igenom albumet – en känsla som också reflekteras i artistens låttexter. 

Genomgående finns det en girl boss-mentalitet i Ashnikkos skriverier. Daisy, som för närvarande har mer än 160 miljoner streams på Spotify (mycket tack vare singelns TikTok-karriär), beskriver rapparen som en naturkraft att räkna med. “Fuck a princess, I’m a king / Bow down and kiss on my ring” uppmanar Ashnikko nonchalant medan hon spelar på den hysteriska gestalt som auktoritära kvinnor inte alltför sällan förvisas till. Även Deal With It hanterar personlig och sexuell frihet med en förlösande kraft, ackompanjerad av en välplacerad Kelis-sampling och en utomjordisk Pirates of the Carribean-estetik i musikvideon. I båda dessa exempel fungerar den obrydda ideologin väl. Ashnikko breder, tillsammans med många andra kvinnliga och ickebinära artister, vägen för en ny sorts popstjärna som inte behöver skygga för varken sin dominans eller sexualitet. Poppy, Dorian Electra och Rina Sawayama är exempel på artister som attackerar detta på olika håll i nutidens popmusik. Det är en tydlig avgränsning från historien där Lily AllenNot Fairs egentliga mening gick en hel generation förbi (enligt kommentarsfältet på musikvideon).

Idag går det att vara mer explicit, och i Clitoris! The Musical är det lätt att följa med i Ashnikkos tankemönster. Här är hon brutalt ärlig, inte bara med sina egna erfarenheter, utan också den strukturella orättvisa som får henne att fråga ”Why is my orgasm censored on the TV / While cis boys get to ejaculate freely?”. Det är befriande och nödvändigt att dessa frågor tas upp på en större nivå, men Ashnikkos användande av plattityder dras stundvis till sin gräns. Samma orättvisa tas upp i L8r Boi, en ganska trött, ideologiskt driven cover av Avril Lavignes ikoniska Sk8er Boi. Här tar Ashnikkos version tydligt sympati med den kvinnliga karaktären som vet om sitt värde, medan Lavignes snarare tar motsatt parti. Det hade varit en rolig kontrast om den inte varit så övertydlig från Ashnikkos sida. Självklart är det fantastiskt att hon bryter upp fördomar och framförallt det internaliserade kvinnohat som tidigare existerade i mycket av popmusiken, men det är inte sällan som simplistiska klichéer driver detta i hennes texter. För den publik som Ashnikko riktar sig till behövs kanske inte ständiga påminnelser om hur vita cismän är roten till allt ont i denna värld och att det enda botemedlet mot patriarkatet är konstanta maktdemonstrationer. 

DEMIDEVIL är ett kul experiment och förslag på en ny kvinnlig identitet, men den är långt ifrån nyanserad eller allomfattande. Medan majoriteten av låtarna visar på en mästerlig melodi- och hitkänsla, behöver detta backas upp av låttexter som gräver lite djupare. Debutalbumet visar på Ashnikko när hon är som bäst – när hon kräver plats med en förtjusande självklarhet – men det finns också rum för ett mer mångfacetterat berättande som hade tillåtit artisten att inte bli en karikatyr likt den hon försöker slå sig fri ifrån.

Text: Freja Wehrling