fbpx
Foto: Klara G/Dramaten,

Recension: Arv

… WOW! 

Jag är helt tom efter att ha sett Carl Johan Karlsons uppsättning av pjäsen Arv. Tom på ord, tom på känslor och tom på… ja, ord. Ändå har det gått några dagar sedan jag fick möta karaktärernas livshistorier på scen. Det är obeskrivligt. Jag vill bara gråta när jag nu ska berätta för er läsare om vad jag sett – eller nej – upplevt genom Arv i åtta timmar tillsammans med 200 andra personer i Dramatens målarsal. Det går nästan inte. Blir det en recension? Går det ens att recensera?

Jag läste pjäsen i somras och skrev därefter en krönika om den då den berörde mig så starkt. När jag såg att den skulle ha premiär i november var jag såklart därför tvungen att se den. Rädslan inför frågan om den skulle leva upp till mina förväntningar var stor. Rädslan förstärktes när den fantastiska kritiken kom tillsammans med att den fick förlängd spelperiod inför våren. Förväntningarna var skyhöga! “Är den verkligen så bra som alla säger och som jag förväntat mig?”. Min brist på ord talar sitt språk och svaret är enkelt: Den är bättre än vad jag någonsin kunnat tro!

Arv är skriven av Matthew Lopez och handlar om det homosexuella arvet som gått genom generationer. Från de som inte kunnat leva som öppen homosexuella till AIDS-krisen till Trump-eran – det är en berättelse om livet.

Vi möter först karaktären E.M. Foster spelad av Johan Holmberg, en fantastisk rollprestation. Han agerar som berättare och är startskottet till hur de andra karaktärernas livshistoria tar sin början. Vi introduceras sedan till paret Eric Glass och Toby Darling, spelade av David Fukamachi Regnfors respektive Simon Reithner, och möter därefter deras vänner. Genom karaktärerna rör vi oss genom den homosexuella, och delar av HBTQ-spektrats, historia. Livshistorier vävs samman och pjäsen rör sig hela tiden framåt, framåt, framåt!

Foto: Sören Vilks/Dramaten

Arvet som tema genomsyrar berättelsen. Men, det är inte bara det homosexuella arvet som berörs utan även arv i alla dess former. I min läsning av pjäsen stod det förstnämnda arvet i centrum, men regissören har lyckats föra fram temats bredd och fånga textens nyanser. Till exempel lyfts det socioekonomiska arvet fram genom Razmus Nyströms porträtterande av, de till utseendet lika men bakgrundsmässigt olika, Adam och Leo. Skillnaden i hur den unge Adam, med en överklassbakgrund, lättare kan hantera AIDS-smittan till skillnad från den hemlöse sexarbetaren Leo lyfter frågor om intersektionalitet – arv i form av mellanmänskliga relationer, men också maktstrukturer och privilegier. Utöver allt det lyckas skådespelarna dessutom gestalta homosexuella män som faktiska personer, människor, och inte någon stereotyp som Hollywood och/eller kultur-Sverige ofta lyfter fram.

Som sagt, att knappa in ord i mitt Drive-dokument känns nästan som ett oöverkomligt hinder. Det är omöjligt att beskriva det jag sett. Jag vill gråta när jag tänker på Kicki Brambergs makalösa monolog och gestaltning som mamma till Michael, död i AIDS, i sista akten. Snyftningarna och snörvlingarna i publiken är som ett eko och tårarna väller ner. Jag håller andan när jag tänker på användandet av ljus och ljud, speciellt i Henrys dödsscen. Till slut tvingas man att andas igen.

Jag tänker och förundras också över ensemblens samspelthet, bestående av både fysisk komik, tajming och starka skådespelarval. Jag skrattar åt Nils Wetterholms Zoomertwink i mullet. Den är rolig men öppnar också upp pjäsen för frågan om arvet från den äldre generationens bögar och huruvida de yngre på något sätt står i skuld till dem eller hur förvaltningen av arvet ska skötas. Håller bögkulturen på att inskränkas, mättas av och gentrifieras? Är detta något positivt, det innebär ju också en acceptans från majoritetssamhället? Eller håller vi på att förlora oss själva på bekostnad av acceptansen? Diskussionerna, som ofta även iscensätts som just direkta diskussioner och argumentationer mellan karaktärerna, är häftiga. De blir inte allmänna eller “näs-skriveri”, utan öppnar också upp diskussionen för publiken “utanför” böggemenskapen. Pjäsen blir tillgänglig och samtidigt specifik.

Foto: Sören Vilks/Dramaten

När jag kliver ut från Dramaten är jag med min mamma, syster och kompis. Vi går länge i tystnad. En tystnad som är fin att dela på, för detta är en pjäs man vill se tillsammans med någon. Till slut bryts tystnaden och vi börjar fråga varandra om våra liv, erfarenheter och tankar. Vi rör oss mellan alla möjliga ämnen och vi börjar prata med varandra om sådant vi aldrig tagit upp. Trots eviga diskussioner återstår tusen frågor. Som tröst kommer jag att tänka på slutscenen, den jag också tröstade mig med efter att jag läst ut pjäsen. Den där E.M. Foster berättar för oss alla om hur vi ska förvalta det homosexuella arvet och de personer som gått före oss:

“Vi ska göra det de inte kunde. Vi ska leva.” 

Tack för denna upplevelse! Tack.

Recension: Arv