Recension: …And Just Like That säsong 2
1+2: Met Cute och The Real Deal
Den 22 juni hade den andra säsongen av uppföljaren av den fabulösa serien Sex and the City (1998–2004) om den fabulösa sexkrönikören Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) och hennes fabulösa tjejgäng, …And Just Like That, premiär på HBO Max. Och vi fick inte ett, utan två avsnitt! Medan den första säsongen blev kritiserad för att vara ”för woke” som en ursäkt för sin tidigare trångsynthet, har den andra säsongen på flera sätt landat, men nödvändigtvis inte på ett bra sätt.
De första två avsnitten tar vid där första säsongen slutade: Carrie har fått sin första egna podcast och fortsätter sörja Big; Miranda (Cynthia Nixon) verkar ha givit upp både karriär, familjeliv samt alkoholen för att vara med sin nya partner Che Diaz (Sara Ramirez) i LA; och Charlotte (Kristin Davis), som har fått sitt ”happily ever after”, utmanas kontinuerligt i hennes roll som mamma. Samantha har ännu inte dykt upp, utan hennes personlighet har istället brutits ner i fyra olika parter och delats upp i karaktärerna Lisa Todd Wexler (Nicole Ari Parker), Dr. Nya Wallace (Karen Pittman), Seema Patel (Sarita Choudhury) och Charlottes vän Anthony Marentino (Mario Cantone) som då fått mer plats i rutan. Hennes frånvaro blev även en lucka för att fylla den mångfald SATC saknade, vilket inte kom särskilt naturligt och var kanske förra säsongens största problem. Även om ökad representation borde uppmuntras, kändes det som performativ feminism ur samma gamla vita överklassperspektiv. Hur som helst är bekräftat att Samantha kommer vara med, men när, hur eller var återstår att se. Utan Samantha har serien inte varit sig lik, den saknar dynamiken som gjorde SATC så bra (trots att den andra filmen som gjordes var fullständig katastrof).
Jag finner ändå att karaktärsutvecklingen Miranda och Charlotte går igenom är minst sagt intressanta. Har man sett SATC förstår man hur svårt det var att tro att Miranda skulle motsätta sig heteronormen OCH följa sitt hjärta, då hon alltid tog det säkra före det osäkra, var skeptisk till icke-normativa sexualiteter och ställde sig starkt emot när Carrie skulle flytta till Paris med den ryska konstnären Aleksandr Petrovsky (Mikhail Baryshnikov) i originalets sista säsong. Mirandas utveckling känns ändå välkomnande, även om man kan tycka att hon var orättvis mot sin make Steve. I denna säsong tror jag att vi kommer få se Charlotte växa och kliva in i en roll av sexuell frigörelse, vilket vi redan fått sett genom hennes utmärkande klädval med en touch av Gilded Glamour och BDSM-paralleller i första avsnittet då vännerna ska gå på Metgalan.
Lyckligtvis har modet i serien hållit standarden när inte resten av produktionen gjort det. ”It’s not crazy, it’s Valentino” säger Lisa i hennes eldröda Valentinoklänning och befjädrade huvudbonad. Seema äntrar i en champagnefärgad Balmain-klänning i siden som den brown goddess hon är, medan Carrie lyckas – efter mycket om och men – återanvända sin brudklänning av Vivienne Westwood, som inte bara påminner oss om när Big lämnade henne vid altaret i första filmen, utan också blir en vacker hyllning till den legendariska designern som gick bort i december förra året.
Carrie fortsätter att vara Carrie, och det mest intressanta som hänt henne i …And Just Like That verkar vara att hon blivit änka. Ärligt talat saknar jag de ändlösa och ömsom ytliga samtalen om män, sex och relationer. Framför allt saknar jag min favoritkaraktär Stanford Blatch som inte alls fick något lyckligt slut i AJLT, med Wille Garson som tragiskt nog gått bort. Må han vila i frid. Nu när Carrie är singel igen kanske serien går tillbaka till sina rötter. Förväntningarna är tyvärr låga, men häng med mig under de kommande veckorna när jag kommer ge mina two cents om AJLTs avsnitt!
Vi ses nästa vecka <3
