Recension: Alltid vara vi
2009 hade jag min första stora teaterupplevelse. Det var Alexander Mørk-Eidems headbangande tolkning av De tre musketörerna där kapten de Trevilles pudelhårade musketörer med sylvassa guror bekämpade kardinal Richilieus onda synthar-kompani. Ett bombastiskt publikfrieri som nitade en på helt rätt (elektriska) hjärtsträngar. Efter att ha sett Alltid vara vi på Stockholms stadsteater kan jag konstatera att karln gjort det igen. På stora scen utspelar sig nämligen inget annat än rent jävla teatersex on legs.
Handlingen behöver inte många rader för att beskrivas – vilket är bra. Ett splittrat band återförenas för att spela in sina bangers en sista gång. De gamla sveken, minnena och konflikterna bubblar successivt upp till ytan när hit efter hit dundrar ut över publiken. Inspelningsdagen dokumenteras av ett filmteam och fram och tillbaka på scen springer stressade producenter och yrkesmusiker. Med story löst, och låtar fullständigt baserade på Oskar Linnros och Veronica Maggios breakup och efterföljande album uppnås ett underligt metaläge – vilket förstärks av mästerligt repeterade Sebastian Johansson Miccis fotograf som live projicerar närbilder och vinklar på storskärm bakom scen.
Föreställningen har spelat sedan oktober och är planerad att gå åtminstone till början av april. Mottagandet har varit kluvet. Aftonbladets Cecilia Djurberg sågar spektaklet redan vid lilltånageln i en text som dryper av gnäll och elitistiskt tilltyckande. I särskild onåd är huvudrollsinnehavarna Louise Peterhoffs och Oscar Töringers sånginsatser, som även Expressens Jens Liljestrand ger en släng av sin namnkunniga slev. Kan de ha glömt vilken typ av kultur de kom för att besöka? För medan de stora drakarna suttit och surat över att professionella skådespelare inte sjunger riktigt lika bra som professionella popartister har vi andra sugit i oss en bergochdalbana av teaterdrömmar och minnen från 10-talet.
En av föreställningens verkligt stora behållningar är den glimtögda, råa gestaltningen av inkrementell, gemensam kreativ process med alla sina blomster och blemmor. Internskämt, utbrott, tårar, “Fuck you” och “Älskar dig”. Kanske måste man själv spelat i band, sjungit i kör eller varit del av en ensemble för att känna sig riktigt drabbad av det temat. Däremot har nästan alla i sin ungdom varit olyckligt kära eller haft komplicerade förhållanden med sina partners, sedermera ex. Är man dessutom född på 90-talet har dessa formativa händelser inträffat när Maggios och Linnros låtar gick som allra hetast på radio och festivalscen. Så även om man, som jag, hört och gillat dem men aldrig berörts nämnvärt är det omöjligt att värja sig när Snälla bli min eller Från och med Du smyger igång. Upplevelsen är visuell och textnära, då är det nästan skitsamma hur bra eller dåligt Peterhoff och Töringer sjunger – numrena är för teater, inte konsert.
Alla som regelbundet står på scen vill innerst inne vara pop- eller rockstjärna. Inte nödvändigtvis för livsstilen eller musiken utan för det primala, totala blottandet det innebär att stå inför stor publik och ohämmat kanalisera känsla – som sig själv. Skådespelare får göra detta till viss del men de är aktörer, deras känslor är åtminstone delvis spelade. Precis som efter De tre musketörerna inbillar jag mig att Mørk-Eidem sagt till sin ensamble att “Idag, idag är det ni som är stjärnorna!” och i några skälvande ögonblick går de på sin egen illusion. Det är helt enkelt en föreställning som verkar väldigt, väldigt rolig att spela i och sådana är otroligt svåra att ogilla. Om du någonsin själv stått, eller drömmer om att stå på en scen så vet du vad jag menar.
“Jag tycker det är väldigt fint att detta är för mig”, sa min mamma efter föreställningen. Det är ett sätt att se på teater och säkert ett mycket vanligt sådant. Det är härligt att köpa och inmundiga kultur och det här var ett stycke prime teaterbiff. Hon tyckte Alltid vara vi var bra, men knappast det bästa hon sett. Både jag och min syster lämnade Stadsteatern rödgråtna, kanske mer berörda över hur oemotståndligt känslosamt, roligt, stökigt och vackert musik- och teaterproduktion är än den faktiska föreställningen. Så, om du är född på 90-talet och känner att du behöver bli golvad, bortblåst, emotionellt slagen i spillror och ihopplockad igen – missa fanimej inte detta.
Text: Hjalmar Lind
