Intérimes
Adeline
6
Med funk, neosoul och R&B tar Adeline ett ambitiöst grepp om sina influenser. Och även om det inte alltid når hela vägen fram är den nya EP:n en stark uppföljare till debutalbumet.
Hon har gått från att fronta discobandet Escort till att lira bas i Cee Lo Greens liveband. Nu står den fransk-karibiska sångerskan Adeline Michèle på egna fötter med basen i högsta hugg. Det självtitulerade debutalbumet från 2018 bar på charmiga och familjära discoelement som troligtvis levde kvar från hennes tid i Escort. Dock skall det sägas att bland guldkorn som låtarna Magic och Hi Life, skrek plattan om en soloartist som jobbade på att forma sitt eget jag, vilket gjorde att hela albumet kan upplevas som spretigt. Intérimes är allt annat än det. Adeline tycks nu ha skaffat sig ett stilistiskt fokus som förhoppningsvis kommer att fortsätta vårdas.
Det visar sig tydligt redan från start att Intérime bär och bygger på djupt rotade influenser. Adelines röst, som nu är starkare än någonsin, ekar av Erykah Badu och albumet Mama’s Gun. Men dessa influenser visar sig inte bara i Adelines röst, utan även i produktionsknepen hon använder. På låten Stay Up harmoniseras hennes röst med sin egen, vilket ger en svällande och kraftig effekt, inte helt olik D’Angelos Really Love från Black Messiah.
I mitten av EP:n finns däremot Just Another Day som i jämförelse med många av de andra låtarna känns ljummen och nästan identitetslös. Mycket handlar om själva låtstrukturen som i princip håller samma trögdrivna nivå rakt igenom utan att det riktigt händer något. I en låt som sträcker sig till nästan fem minuter och redan från start går att likna vid att försöka gå i kvicksand, blir den bara jobbigare och mer tröttsam. Efter Just Another Day kommer dock en välbehövlig dos av dansvänlighet och energi i After Midnight med dess upbeat och framåtdrivande trummor. Här briljerar Adeline med sin grooviga bas och kanske den catchigaste refrängen av dem alla.
När Intérimes når sitt sjätte spår är det med en helt otrolig och oväntad twist. I en cover av Black Sabbaths rymdinspirerade Planet Caravan har Adeline totalt omarbetat hela låten till något som inte kan beskrivas som annat än helt otroligt. Denna version smyger sig fram långsamt och utvecklas allt mer med tiden. Adelines röst rör sig mjukt och långsamt över en lågmäld gitarr. Plötsligt öppnas hela låten upp av trummor, gitarr och bas medan Adelines röst sveper sig kring ljudrummet. Hon har helt och hållet omdefinierat Planet Caravan och gjort den till sin egen. Och det är med den här kraftfulla och cinematiska låten som EP:n skulle ha avslutats. Istället knyts säcken ihop med låten Si c’est pour jamais, som är exakt samma låt som Just Another Day, fast på franska. Plötsligt är vi tillbaka i samma, trötta kvicksand. Tyvärr väger detta otroligt tungt på ett projekt med enbart sju låtar.
Det finns tydliga problem som slår hårt mot Intérimes helhet och det är riktigt synd. För när det är som bäst är det en tidlös sammanstrålning av funk, neosoul och R&B med en tydlig egen touch.