96

Rami

8

Rami har varit aktuell som större rapakt i Sverige sedan 2019, då han gick ihop med producenten och vännen Mackan och släppte PU$HA. Den låten har streamats över sju miljoner gånger på Spotify sedan dess, och har förvandlat Rami från en unge Abidaz tagit under sina vingar till att jobba med Z.E, Matte Caliste, von Haartman och andra tungviktare på mixtapen Kungar och Poeter. Lagom till årsskiftet 2023 hade Rami planer på att släppa 96, ett album som producerats av Mackan, och med facit i hand ter sig albumet som en sonisk autobiografi om motpolerna som präglar svensk ungdom. Rami, likt sina kollegor som blivit rappare under Spotify-eran, kännetecknas av att leva i utanförskap – och kriminalitet – och på hans debutalbum skildrar han dimensionerna och en livsstil som för en stor del av den svenska populationen kan kännas overklig.

96 öppnar med ett inspelat röstmeddelande från en kvinna en antar är Ramis mamma. “Rami, min älskling. Jag älskar dig mycket. Du är en fin person som vill gott för andra. Fortsätt att jobba hårt för dina drömmar, och var positiv och optimistisk. Efter varje svårighet kommer lättnad”, säger rösten. Sentimentaliteten fortsätter på Svar, som är en slags bön från en kille som står inför livsval, och undrar om han är samma fina kille som hans mamma talar ömt till på introt. Tyngt och uppriktigt sjunger Rami: “Jag känner på mig att det finns ett paradis för såna som jag.” Nästa låt tvärvänder, och mitt i allt rappande om alla kriminella aktiviteter som Rami ägnar sig åt, spelas ett ikoniskt citat från Scarfaces Tony Montana: “You don’t have the guts to be what you wanna be? You need people like me. You need people like me so you can point your fuckin’ fingers and say, ’That’s the bad guy'”.

Direkt efter det spåret frågar jag mig själv om motsättningen mellan ett citat från en mamma som tror på sin son in i det sista, och anammandet av den fåfänga, märkeskläderkåta bad boy-arketypen som Rami ägnar sig åt. Det är intressant hur Rami ser sig själv som mammas pojke, samtidigt som han tar på sig rollen som en självmedveten skurk. “Känner knappt känslor, har aldrig varit skraj” säger han monotont på Gucci/Nike, och direkt på nästa låt rappar skivans enda gäst Abidaz “Ni har inte levt / För att veta hur det känns, du måste blöda”. På Här Ute, och på ett sätt som får en att tro att Rami för en dialog med sig själv mellan spår och spår, säger han att han har “massa känslor som [han] känner knappt”; denna gång sägs det dock med en dyster, självmedveten ton. Rami hade inga val där ute, och trots all kritik om glorifiering av kriminalitet som riktas mot rappare, hörs det knappt att Rami gillar den sits som han befinner sig i – “Hjärtat det är fucked, förfruset / Om jag får det att låta varmt, jag ljuger är en rad från Ormar Mellan Husen, och en isande bekräftelse på faktumet.

Rami är subtil men uppriktig, oviss men säker, stark men sentimental. På 96 tar han sig tiden att måla upp sig själv och sina år på jorden med en fingertoppskänsla för detaljerna: i lyriken hörs det motsatser mellan motvilligt och stolt inblandning i de aktiviteter han rappar om på Maradona, Gucci/Nike eller Oblyga. Ramis framförande svingar mellan rakt och torrt till melodiskt och svängigt, och han har en fin röst som paras väl ihop med produktionsarbetet som Mackan står för. Rent estetiskt är detta album väldigt tilltalande – det är balanserat, rikt på nyanser, uttrycksfullt och smakfullt. Det märks att duon jobbat tätt ihop för att svetsa samman en tematisk samling av låtar med en tydlig känslomässig röd tråd. Vid releasen har Rami uttryckt sin intention av att skapa ett album, och inte “bara köra på” som rappare annars gör, och 96 är ett tecken på en förståelse av albumformatet som ofta saknas i streaming-eran.

Likt många andra invandrarkillar födda under 90-talet har Rami formats av traumatiska händelser och upplevelser, och upplevt en verklighet som han tar itu med i form av taktfull poesi och halvsång över beats fyllda med hi-hats. På senare år har det varit poppis att vara den sentimentala rapparen – jämfört med samma 90-tals hypermaskulina rappare, är det idag en dygd för en kille att kunna visa skörhet. Hos vissa rappare blir det nästan klyschigt; som ett medvetet drag att locka till sig en till publik – något som Drake och Ant Wan verkligen bemästrat. Här är Rami istället måttfull i hur han uttrycker sig: han sjunger och spelar upp ett röstbrev från mamma, men samtidigt visar han tydligt att han inte är den du ska fucka med. Allt det görs naturligt, självsäkert och på bra avstånd. 

Rami försöker inte att övertyga dig, att sälja något på dig eller att varna dig. Han sammanfattar cirka 27 år av livet som en kille från Tumba som sett en del, och som än tror på att det finns ett paradis för killar som honom.