fbpx

30

Adele

8

I always say that 21 doesn’t belong to me anymore. Everyone else took it into their hearts so much. I’m not letting go of this one. This is my album. I want to share myself with everyone, but I don’t think I’ll ever let this one go.

– Adele i amerikanska Vogue

Det är något med Adele som gör att hon alltid funnits. I våra sinnen, i våra öron, i vår musikhistoria. När Easy On Me släpptes var det som att världen tog en kollektiv lättnadens suck och konstaterade att ja, hon är tillbaka. Lät det som förväntat? Ja. Spotify-rekord som bara väntade på att få slås av en av världens mest folkliga artister slogs. För om någon världsartist är folklig så är det Adele. Men smällde Easy On Me rent musikaliskt lika högt som Rolling in the Deep och Hello? Absolut inte.

Det siade dock om en trygghet. Lyssnarna vill ha Adele, och inte mycket mer. En låt som kanske tidigare hade utgjort ett ljuvligt albumspår fick nu stå i centrum som introduktionen till den nya musiken, vilket i sig utgjorde ett ganska otippat val. Om det skulle vara ett signalement för ett till melodiskt vackert, men något passivt album, eller en lugnande vagga inför ett mer oväntat musikaliskt statement kändes på förhand ovisst. Något väckte dock förhoppningar om det senare när Adele i sin dubbelintervju med brittiska och amerikanska Vogue nämnde Ludwig Göransson, Inflo, Max Martin och Shellback som producenter på albumet vid sidan av de mer väntade namnen Greg Kurstin och Justin Jesso Jr..

I stora drag stämmer ingen av de två beskrivningarna in på 30 bättre än den andra. Även om det är ett ljudlandskap som många kommer känna igen, går det verkligen inte att påstå att det enbart är ett försök att upprepa de tidigare albumens framgångsrecept. 30 innehåller visserligen pianoballaderna, de Amy Winehouse-klingande tongångarna och en och annan ansats till radiovänliga Adele-dängor. Komponenterna är samma, men skillnaden ligger i albumets utförande och intentioner. Pianoballaderna är mer personliga än någonsin. Amy Winehouse-inspirationen är tydligare än innan. Och de radiovänliga dängorna är mer vågade än tidigare – på gott och ont.

För vid sidan av Easy On Me är den första halvan en berg- och dalbana i Adele-land. Strangers By Nature och My Little Love introducerar oss till albumets huvudtema: ”divorce, babe, divorce”. Spåren är rysligt drömska och jazzigare än vad Adele någonsin har låtit, och på My Little Love släpper hon in oss på ett nästintill obekvämt personligt plan. Sången varvas nämligen av inspelade konversationer mellan Adele och hennes son, och slutligen av Adele gråtandes som reflekterar över varför hon inte längre trivs i sin ensamhet. Här hänförs man av Adeles svävande hummande och avslappnade sång, och texten och inspelningarna ges det utrymme de behöver. Efter den emotionella uttömningen ges minimal tid att återhämta sig när de tre snabbaste låtarna följer, men med något blandade resultat.

Det är tydligt att efterföljande segment är där Adele har tagit ut svängarna mest. Cry Your Heart Out har ett reggaebeat som lite ironiskt sluter meme-cirkeln från förra året, men fördärvas av en påfrestande disharmonisk vocoderslinga. Man kan undra om Adele och Kurstin ville efterlikna hur det låter när en fysisk skiva fått sig en repa eller två, för ungefär så låter det – men inte riktigt så snyggt som det hade kunnat låta. Narrativet hänger dock snyggt ihop med föregående låt och utvecklar den upplevda ensamheten: “Please stop callin’ me, it’s exhausting, there’s really nothin’ left to say / I created this storm, it’s only fair I have to sit in its rain”. Max Martin och Shellback-spåret Can I Get It når inte heller riktigt de förväntningar som fanns i förväg, även om Adele sjunger med en ovanligt uppfriskande attityd. Experimenterandet slår dock helt rätt på Oh My God, som får moombahton-slingor à la Major Lazer att låta helt naturliga på en Adele-låt. “What is the likelihood of jumping / Out of my life and into your arms?” sjunger hon trånande efter ett liv utanför kändisskapet på albumets kanske enda självklara hit, och med den mest intressanta produktionen vid sidan av My Little Love

Den andra halvan av albumet är utgörs av ett mer väntat sound från Adele, vilket inte nödvändigtvis är till albumets nackdel. Efter relativt stormiga hav ros vi sakta ut på tryggt vatten med både avskalade och storartade ballader. I Drink Wine och Hold On är de låtar som vid sidan av Easy On Me låter mest som förväntat och okonstlat hade kunnat passa in på hennes förra album. Interludet All Night Parking med jazzlegendaren Erroll Garner och Woman Like Me är två höjdpunkter där det hörs tydligt hur Adele mognat i sitt sound, särskilt på den sistnämnda där hon håller lyssnaren i ett järngrepp enbart med hjälp av en jazzigt rökig gitarr och lätta trummor.

De avslutande spåren To Be Loved och Love Is A Game är som slutscenen i musikalfilmen om Adeles 30-årskris. Trots att båda låtarna nästan är hela 7 minuter vardera går inte en sekund till spillo. “Let it be known that I tried” upprepar hon vädjandes på sina bara knän, och ber sin son om nåd för hennes misstag i livet som påverkat honom. Det går inte att uttrycka mer känslor genom sång än så här. Slutligen summerar hon sitt kärlekstrauma på Love Is A Game, där hon först befäster att kärlek är ett spel för dårar, för att i outrot ge sig hän och erkänna att hon är villig att utsätta sig för det igen. De sista minuterna är som gjorda för eftertextrullning och summerar Adeles historia, som trots albumets öppenhjärtiga natur ändå upplevs som privat. Vi får höra berättelsen, men man känner samtidigt att den inte är för oss – vilket bara gör den ännu mer fascinerande att få ta del av.

21 och 25 kanske inte tillhör Adele längre. 30 når dock en helt ny nivå av integritet som gör det svårare för lyssnaren att relatera till, men vem har sagt att man måste göra det? 30 kommer nog inte nå samma monsterframgång som sina föregångare; även om formulan för ett Adele-album är älskad och familjär vore det ett under om det skulle funka en tredje gång. Men det hörs att det inte längre spelar någon roll för Adele, och det är nog bara positivt. Annars hade vi inte fått uppleva hennes mest fängslande album hittills.

Bästa spår: To Be Loved, Oh My God

/

Recension: 30 – Adele