100 GRADER
Dizzy
5
Den svenska sommaren har inte varit 100 grader varm, men det stoppar inte Rågsvedsrapparen Dizzy från att släppa ett kort, litet projekt med samma namn, som är laddat med sommarhits. EP:ns speltid på knappa 13 minuter varierar mellan reggaeton, dancehall, moombahton och Jul-inspirerade beats, och visar Dizzys mångsidighet som rappare.
PUNTA CANA, EP:ns öppnare som producerats av Manny Flaco, är ett reggaetonnummer, och att inleda projektet med en stil som aldrig riktigt tagit fäste på den svenska hiphopscenen är vågat. Produktionen är somrig och luftig, och skulle lätt platsa på ett J Balvin-album. PRAPAPA är väldigt lik första spåret, men dess textinnehåll är betydligt mer gangster. När Dizzy rappar “du är en sån som man skickar ner till macken” känns det som att Dree Low plötsligt är i hörlurarna. I början av Dizzys karriär kunde man inte låta bli att höra likheterna mellan honom och den bortgångne Pop Smoke, och på PRAPAPA visar den svenska rappkameleonten ännu ett röstläge han kan använda sig av.
Dizzy, som gjort sig känd för att vara en av drillens första anhängare i Sverige, siktar mot ljusare ljudbilder på 100 GRADER – de flesta låtarna på EP:n är lättsamma. De tar ens fantasi till förarsätet av en Mercedes G Class-bil i Dubai. Eller till ett vattenpipacafé vid Marseilles stränder. I enlighet med hiphopens mainstream musik finns det inte mycket mer substans att hämta här, även om Dizzy kan slingra sina rader och flow runt intetsägande ord – vilket är okej. Det är längesen sammanhängande lyrik varit det viktigaste inom hiphopen. Dock är han otroligt mångsidig som rappare, och det hade varit kul att se honom experimentera lite mer. Istället blir EP:n ett kort och koncist släpp med beprövade koncept som fångar det sista av sommarvibben.
Jag tror att vi får se denna EP mer som ett sommarprojekt som siktar på att streama, vilket Dizzy i så fall har lyckats med. De nytillkomna låtarna på plattan har redan hunnit streamas mer än 1,2 miljon gånger; de två tidigare singelsläppen PRAPAPA och EXPLODERA likaså. Det talar om hur populär Dizzy är som artist. Och med all rätt! Få rappare har lika mycket potential som honom i Sverige. Dock är det lite av en besvikelse att inte se honom försöka att pusha sitt sound och sina gränser ytterligare – varför ens släppa en EP i så fall? Det hade funkat lika bra att fortsätta pumpa singlar som streamar en miljon var.
Dizzy förblir en personlig favorit som ritat om kartan för vad svensk rap kan göra, men 100 GRADER är inte hans bästa verk. Jämfört med DIZZY FLACO är denna EP lite för kort och lite för tråkig. Den ställer också frågan om vad hiphop egentligen är när vi närmar oss mitten av 2020-talet: är det bakgrundsmusik för ovannämnda vattenpipacaféer, eller kan fansen kräva mer än samma dancehall-beats vi hört sedan Drake släppte Controlla? Jag kan inte påstå att jag har det definitiva svaret, men jag vet var jag står – och jag vill se en scen som vågar satsa mer på konsten, och inte på topplistorna. Annars finns risken att hiphopen skulle kunna möta samma öde som rocken gjorde under 90- och 00-talet: att gå från en genre som en gång varit synonym med kreativitet och oförutsägbarhet, till en parodi av sig själv för att sedan sakta dö.
