Rare
Selena Gomez
7
24:e november 2019, American Music Awards. Selena Gomez är öppningsakt för den årliga musikgalan efter att ha gjort comeback med två singlar efter uppbrott nummer två från Justin Bieber. På scen står hon för att inleda med den avskalade Lose You To Love Me, men där händer något. “Sang off-key to my chorus” sjunger hon och ja, det var olyckligt att just den metaforen skulle förverkligas just ikväll. Märkbart tagen övergår framträdandet till Look At Her Now med ett flashigt och färgsprakande dansnummer till, där all energi hos sångerskan är som bortblåst. Hur plågsamt man än kan tycka att det var att beskåda denna genomklappning var det nog ingen annan som hellre ville att framträdandet skulle ta slut än Selena själv.
Enligt uppgift ska en panikångestattack minuter före framträdandet varit orsaken till sammanbrottet, något som hon drabbats av flertalet gånger tidigare. Hon har dock aldrig varit särskild känd för sina förmågor på scen, så något momentum inför hennes första album på fem år tappades inte direkt. Snarare växte en sympati hos “stans” (tidsenlig term för hardcore fans), som på Twitter konstant har drivit streamingkampanjer sedan albumet tillkännagavs, men då under arbetstiteln SG2 (märkligt nog, med tanke på att det egentligen är hennes 3:e soloalbum). All press är bra press, som det sägs.
Namnet Rare landade hon till slut i, uppkallat efter första spåret som uppmanar till att finna någon som får dig att känna dig svårfunnen. Temat är genomgående under hela skivan, reflektioner kring sargade relationer. Inte det mest originella ämnet vad gäller popmusik, men Selena slår två flugor i en smäll här: igenkänningsfaktorn får hon med, alltid ett lyckat koncept, medan hon tar vara på nyfikenheten kring hennes tidigare relationer med Bieber och The Weeknd. Samtidigt har hon bevarat soundet från hennes sedan innan bästa singlar Hands To Myself och Bad Liar, med mer eller mindre lyckat resultat. På spåren Rare och Fun är likheten ett härligt inslag, lättsam sång ovanpå el- och basgitarrslingor, trummor och handklapp känns lika aktuellt nu som det kändes då. På Kinda Crazy blir det dock nästan parodiskt avslappnat och lojt med en refräng som “I think you’re kind of crazy, and not the good kind baby, ‘cause you’re acting super shady”. Låttexten är i paritet med en 15-årings svartsjuke-SMS, och i kombination med sparsmakad produktion blir intrycket tyvärr ganska småsint och naivt. Dessutom kommer samarbetena med 6lack och Kid Cudi på två av albumets svagaste spår, vilket gör att det mer känns som ett “titta-vilka-jag-har-med”-grepp än ett sätt att faktiskt addera något, även om 6lack låter väldigt hemmastadd på Crowded Room.
Något som är uppfriskande med Selena Gomez är hennes självinsikt. Det är uppenbart att hon inte är den starkaste vokalisten, långt ifrån. Albumet är därför anpassat efter hennes förmågor — ett ID i rösten har hon absolut, men inte starkt nog för att det ska passa vad som helst. Minimalismen är hennes bästa vän, så när hon försöker sig på överdådiga men otroligt snygga Look At Her Now får vi bevis på att rösten kan drunkna ordentligt. Men det innebär inte att hon inte kan göra rätt för sig på högenergiska spår — Dance Again är sensuell, förförisk och dansvänlig, och av någon märklig anledning drar tankarna iväg till mystiken på Wizards of Waverly Place-jingeln som Selena sjöng in för en väldans massa år sedan. Även Let Me Get Me anspelar på samma dunkla känsla: “In the dark, I’m letting go, so anonymously, I guess this is what it feels like to be free” sjunger hon, som att det är ett emotionellt mörker hon till slut lärt sig att hantera efter uppbrotten.
Sitt mest sammanhängande album hittills har hon med detta rott i land. Om det inte vore för de två första singlarna hade enhetligheten varit anmärkningsvärd. Istället för en spretig samling singlar som stora artisters album tenderar att bli, påminner Rare om album som gjordes på den gamla goda tiden. Stärker sitt soniska varumärke gör hon garanterat och om man inte visste hur Selena Gomez lät innan, gör man definitivt det nu. Med Rare har hon gett oss en stark start på popåret 2020.
Bästa spår: Dance Again, Rare
