Psykologen i mitt linneskåp

Min mobilskärm talar med en liten notis om för mig hur många bekräftade dödsfall det är nu.
Min syster ringer och frågar om det är en så bra idé att jag kommer och hälsar på. 
Min lärare mejlar och berättar att vi måste ha all undervisning digitalt framöver. 
Min tindermatchning skriver och undrar om jag vågar mig på att gå på dejt. 
Mitt linneskåp står och glor på mig. 

Jag: 

Känns som jag går under typ. Stör mig på min egen röst, hur jag luktar också. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Det är okej att känna så. Har det hänt någon som gjort dig nedstämd på sistone? 

Jag: 

Nä. Inget händer ju. Det är det som är problemet. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Ska du inte försöka se det här som en möjlighet till lugn och ro? Slippa stressa och behöva ha en massa planer. 

Jag: 

Jag vill fara runt. När jag tar det lugnt för länge känner jag mig döende. Hinner tänka för mycket då. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Du tror inte att dina tankar ska få möjlighet att träda fram? De kanske har något vettigt att komma med. 

Jag: 

Märks att du inte tältat i mitt huvud nångång. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vilka tankar är det du är så rädd för? 

Jag: 

Dom som är sanna förstås. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vilka är det? 

Jag: 

Dom elaka tankarna. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vad säger dem? 

Jag: 

Att allt jag skriver är dåligt. Att jag måste sluta äta så mycket. Att ingen kommer sakna mig om jag försvinner. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Och varför måste de här tankarna nödvändigtvis vara sanna? 

Jag: 

Annars skulle jag inte vara så rädd för dom. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Är det någon del av dig som vet att tankarna har fel?

Jag: 

Ja. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vad säger den delen av dig? 

Jag: 

Att folk såklart kommer sakna mig om jag försvinner. Att jag borde äta vad jag vill och inte bli en slav under det patriarkat som från första början planterade min dröm om att bli smal. Att det jag skriver inte måste vara bra.

Psykologen i mitt linneskåp:

Där ser du. De rationella tankarna finns. Du måste bara finna kraft att överrösta de elaka. 

Jag: 

Skulle jag inte lyssna till dom skulle jag gå runt och vara nöjd hela tiden. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Och? 

Jag: 

Jag skulle bli vedervärdig. Få hybris och bli kladdig i extasen av mig själv. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Du kanske måste finna balans, ett sunt och lagom förhållningssätt till ditt ibland dåliga mående. 

Jag: 

Mina känslor är aldrig lagom. Dom allra flesta dagarna känns det som att jag kan erövra vad som helst. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Och de andra dagarna? 

Jag: 

Dom andra dagarna vill jag inte vara innanför mitt eget skinn. Får inte plats här. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Sover du ordentligt? 

Jag: 

Sover hela tiden. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Har du bra rutiner i övrigt? Med måltider? Motion? 

Jag: 

Man kan inte ha bra rutiner när halva landet är i karantän och den andra halvan gör memes om det.

Psykologen i mitt linneskåp:

Hade du bra rutiner innan viruset bröt ut? 

Jag: 

Varför frågar du så mycket?

Psykologen i mitt linneskåp:

Det är mitt jobb. 

Jag: 

Haha trodde du ja. Du finns inte ens på riktigt. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vad menar du? 

Jag: 

Jag pratar med ett skåp. 

Psykologen i mitt linneskåp:

Vad kallade du mig?

Jag: 

Struntsamma. Kan du skicka mig den stickade tröjan? Jag fryser. 

Psykologen i mitt linneskåp: 

Den svarta eller gröna?