Pride handlar inte om kärlek
Om det hade varit ett vanligt år hade det för några veckor sen pyntats med regnbågsflaggor överallt i vår huvudstad, det hade spelats gamla låtar från Melodifestivalen, ett antal influencers hade åkt på diverse sponsrade lastbilsflak och jag hade haft väldigt ont i fötterna. Självklart skulle Coronan förstöra även Prideparaden. Istället får vi nöja oss med ett antal företag som säljer regnbågsrandiga strumpor och t-shirtar med texten “love is love”. Och kanske är det på grund av att ett Pridefirande inte kunde få mig på bättre humör som detta irriterar mig mer än vanligt.
Det är ingen nyhet att det på många sätt är problematiskt med företag som marknadsför sig på queerness, företag som en månad eller en vecka om året säger sig vara del av kampen, så länge de tjänar pengar på det. Det är dock inte bara det som stör mig. Det är själva budskapet. “Love is love”. Att Pride bara skulle handla om det. Om kärlek. Är det den vanligaste missuppfattningen som existerar i dessa sammanhang? Jag tror det.
Jag förstår att de flesta människor som pratar om Pride som allas rätt att älska vem de vill bara vill väl. Vill stötta och hjälpa till. Jag förstår det, och det är underbart och jättebra. Problemet är att några så otroligt viktiga saker glöms bort när Pride kokas ner till kärlek mellan människor.
För det första försvinner T:et i HBTQ+ helt och hållet. Transpersoner glöms bort. Människor vars kamp på ett grundläggande plan förs för deras rätt att få finnas. För att de ska få vara den de är istället för den omvärlden säger att de borde vara. Deras rätt till könsbekräftande behandling, skydd och respekt av omvärlden. Kampen för transpersoner handlar om deras rätt att få fortsätta leva. Visste ni att över hälften av alla transpersoner allvarligt har funderat på att ta sitt eget liv? Att unga HBTQ+-personer i allmänhet, men transpersoner i synnerhet har en högre suicidrisk jämfört med andra i samma ålder? Att försöka få allt det här att rymmas under sloganen “love is love” är otroligt förminskande. Det tar inte bara bort allvaret i det vi faktiskt håller på med, det tar bort T:et från kampen helt och hållet.
När “love is love” trycks på tröjor som säljs på H&M och bärs av människor, som sedan hyllas för att de stöttar kampen, har vi problem. Politiker (*host* Ebba Bush *host*) kan gömma sig bakom ett platt budskap och låtsas att de står för kampen, när deras politiska val säger raka motsatsen och deras parti vägrar lägga på Q:et i HBTQ. Ebbas Instagrambild är själva definitionen av det vi brukar kalla performative allyship – fenomenet där en person lägger upp en bild på Instagram eller säger sig hålla med om något bara för att den vet att det är det omvärlden förväntar sig, inte för att den faktiskt håller med eller är redo att kämpa för sakens skull. Vi har väl alla den svarta rutan på Instagram till stöd för Black Lives Matter i färskt minne, men kan du komma ihåg hur många av de du följer som faktiskt har sagt och gjort mer än så? Det här är performative allyship. Och det är otroligt farligt.
Att säga att Pride enbart handlar om kärlek är dessutom fel. Det är en del av det, men det är inte allt. Och det är inte det vi slåss för. Vi slåss inte för något annat än för att få existera. Få finnas till utan att dömas, ifrågasättas, förminskas och trakasseras. Vi i Sverige är otroligt bra på att tycka att vi kommit så himla långt i allting och inte behöver kämpa längre. Men så länge homosexuella män inte får ge blod på samma villkor som alla andra, transpersoner måste vänta i minst 3-8 månader för att få tid till utredning och HBTQ+-personer fortsätter diskrimineras och ifrågasättas har vi fortfarande problem. Problem som i relation till många andra länder definitivt är lyxproblem. Se på Polen, där regnbågsflaggor eldas på gatorna och en tredjedel av landet räknas som “HBTQ-fri zon”. Se på Kenya, där högsta domstolen förra året fastslog att deras anti-HBTQ-lagar inte bryter mot konstitutionen och homosexualitet därför fortfarande ger 14 års fängelse, precis som i Uganda. Se på Gambia, där homosexualitet kan leda till livstid i fängelse. Se på Ungern, där transpersoners rättigheter är extremt hotade. Eller se på de tolv länder där homosexualitet leder till dödsstraff. Dödsstraff.
Det HBTQ+-personer slåss för är inte vår rätt att få älska vem vi vill. Det vi slåss för är vår rätt att existera. En HBTQ+ person är inte bara HBTQ+ när den är kär. Det är den jämt. Precis som en straight person som aldrig ligger med någon fortfarande är straight, och en cisperson fortsätter vara en cisperson oavsett vad omgivningen tycker om det. Pride är en politisk och social kamp för rättvisa, för att vår existens ska accepteras och respekteras, överallt och av alla. Att “love is love” är sant är en självklarhet. Men det är inte det vi kämpar för. Det är inte det Pride borde fokusera på. Att trycka det på en tröja förändrar ingenting. För Pride handlar inte om kärlek.
