Ricky Music

Porches

På Aaron Maines projekt Porches senaste, och mest vågade, album Ricky Music, blandas varierande arrangemang och stilar i ett projekt som gestaltar sorgen efter ett uppbrott. Det påminner om projektets första album, Slow Dance in the Cosmos, då båda verken utforskar olika stadier av en förälskelse med samma ungdomliga känslomässiga skörhet. Ricky Music är dessvärre halvstekt och en aning underutvecklat, och vid flera tillfällen låter det som en samling demon — inte ett album.

Början av Ricky Music är fängslande. Patience och Do U Wanna sätter tonen för resten av albumet: längtan, saknad, sorg och vilsenhet. Maines texter låter som de råa dikterna som skrivs direkt efter ett break up, där det viktiga är att berätta att det är förjävligt, att saknaden är stor. “I don’t think anything is fine/ But I want you to know/ that I’ve been thinking about you now”, mumlar han på Patience. Smärtan hörs återigen på PFB, en förkortning av Pretty Fucking Bad. PFB är en 33 sekunder lång demo, som uttrycker frustrationen och uppgivenheten efter ett heartbreak. Tyvärr finns bara den halvlåten, och den house-iga Madonna på albumet, som skruvar upp tempot på den annars sega pölen av sorg som är Ricky Music.

På Ricky Music hörs house beats, ballader, new wave-instrumentaler och en hel del dissonans i arrangemangen, och albumet saknar därför ett definierat sound. Alla idéer som Maine försöker att sätta ihop blir till en stor mishmash av förvirring. Utöver de ovan nämnda låtarna är resten av albumet soundtrack:et till att ligga i sin säng och vänta på att ens älskling ska komma tillbaka in i ens liv, med alla känslor och tankar som tillhör det tillståndet. På I Wanna Ride berättar Maine nostalgiskt om när han och hans ex åkte i baksätet av en bil, och på Lipstick Song håller han kärt i minnet av läppstiftet som han gett exflickvännen Kaya Wilkins. Genom dessa stunder av känslomässig turbulens låter Aaron frånvarande, som att han behöver en stund för sig själv för att ställa sitt sinne i ordning.

Det ambitiösa i Ricky Music — som skiljer sig från Porches tidigare album, där träffsäkra syntpop eller indierock-koncept använts — försvinner i Maines approach som gör mycket men halvdant. Stora delar av Ricky Music låter som mumlanden, som musik som producerats under ett sårbart tillstånd, och som därför skulle ha mått bättre av att filas på lite mer. Idéerna är fina: Madonnas syntprogression är rörande och den uppriktiga sången på Do U Wanna är varm och sentimental. Dessvärre låter skivan i övrigt dubbelt så lång som den är. Som låtskrivare lyckas inte Maine heller skildra något djupare än det första som upplevs efter ett uppbrott, vilket gör Ricky Music till ett album som inte når sin fulla potential.